Utvidgat tjänstemannaansvar – en dålig idé
Publicerad: 2022-02-04
Blogg I dagarna vann arbetstagarna i offentlig sektor en stor seger, då en utredning meddelade att de inte ser några anledningar att utvidga tjänstemannaansvaret. Det är en linje Fackförbundet ST har slagits hårt för. Men, än är inte striden vunnen.
Våren 2020 tillsattes en särskild utredare för att se över det så kallade tjänstemannaansvaret. Sedan dess har Fackförbundet ST ihållande argumenterat för att det gamla förlegade ämbetsansvaret inte ska återinföras. Nyligen kom beskedet vi väntat på, och glädjande nog har våra åsikter hörsammats. Lagstiftningen som reglerar tjänstefel för offentligt anställda föreslås lämnas oförändrad!
Men, vårt arbete tar inte slut här. Vi måste bevaka frågan och återaktivera påverkansarbetet vid behov. Exempelvis om regeringen frångår experternas råd och ändå föreslår en lagändring. Desto mer troligt är dock att vi behöver återuppta försvaret i framtiden. Redan nu kan vi se att politiker och opinionsbildare som förespråkat en förändring vässar sina knivar. Frågan kommer att lyftas upp igen.
Därför är ett utvidgat tjänstemannaansvar en dålig idé
Sedan frågan om ett utvidgat tjänstemannaansvar aktualiserades av riksdagen 2018 har vi med alla till buds stående medel försökt övertyga såväl makthavare som experter om att det är en dålig idé. Framförallt har vi fört en dialog med utredningen. Vi har i huvudsak framfört följande:
Till att börja med menar vi att det befintliga systemet för individuellt ansvarsutkrävande är tillräckligt. Tjänstefel kan med nuvarande lagstiftning få straffrättsliga följder i domstol. Det är också viktigt att komma ihåg att tjänstemannaansvaret regleras på fler sätt. Exempelvis disciplinrättsligt, vilket möjliggör att anställda kan ställas till svars inför personalansvarsnämnderna på myndigheterna.
Framförallt menar vi att en ändring i lagstiftningen kan få kontraproduktiva följder, åtminstone om syftet är att uppnå en bättre förvaltningsapparat. Det riskerar leda till att vi får en förvaltning bestående av tjänstemän som begränsas i sitt uppdrag, av rädsla för att göra fel. Redan nu finns en problematik med brottet tjänstefel, då förutsebarheten vad som utgör en straffbar handling är låg. Om lagstiftningen utvidgas skulle knappast situationen klarna, och risken är att det skulle skapa en osäkerhetskultur på myndigheterna. Därtill vet vi att anställda redan idag drar sig för att påpeka brister och fel, av rädsla för att fokus i stället ska hamna på dem själva. Mycket talar för att en förstärkning av lagstiftningen även skulle leda till att den redan befintliga tystnadskulturen späs på.
De oönskade konsekvenserna skulle inte bara ha påverkan på anställda. I förlängningen skulle det även leda till negativa effekter för medborgarna, då förvaltningens kvalitét, öppenhet och effektivitet försämras. En överdriven självgranskning bland de anställda kommer oundvikligen ge konkreta följder som sämre service och längre handläggningstider.
Slutligen vore ett utvidgat tjänstemannaansvar ett dråpslag för den statliga tjänstens attraktivitet. Statligt anställda har idag en komplex roll och långtgående skyldigheter, men villkoren står sig sällan i jämförelse med privat sektor. Att strama åt förutsättningarna än mer riskerar därför att ytterligare försämra konkurrenskraften. Det vore dåliga nyheter för förvaltningens framtidsutsikter.
Varför diskuteras ens en lagändring?
Att det finns möjligheter – som det gör idag – att utkräva individuellt ansvar är en viktig mekanism. Det handlar om att medborgarna ska kunna ha ett förtroende för tjänstemännen, förvaltningen och i förlängningen för det demokratiska systemet. Skiljelinjen i debatten består dock i olika uppfattningar om hur långt ansvarsutkrävandet ska sträcka sig, och vem som ska utkrävas ansvar. De som förespråkar en ändring hänvisar gärna till att tjänstemannaansvaret historiskt sett varit mer långtgående, och att en återgång är nödvändig för att stärka förvaltningen.
Vi tycker att ett långtgående tjänstemannaansvar tillhör just historien, och det gör uppenbarligen också experterna. Även om frågan ser ut att vara avgjord till vår fördel lär vi få anledning att försvara vår position framgent. Men, vi får aldrig nöja oss med att lägga oss på försvar. Vi måste ägna minst lika mycket kraft åt att föra fram egna förslag. Förslag som vi tror kan stärka förvaltningen på riktigt.
Statligt anställda behöver stärkas, inte misstänkliggöras
För att faktiskt uppnå en förbättring av de statliga verksamheterna behöver diskussionen skifta fokus från individnivå till organisationsnivå. Lösningen är inte hårdare tag mot anställda, utan snarare att skapa bättre organisationer som ger förutsättningar för de anställda att göra rätt. Åtgärder krävs som angriper de organisatoriska och strukturella brister som finns idag på många arbetsplatser. För detta krävs exempelvis ökad personaltäthet, rekrytering av fler chefer och mer resurser. Sådana åtgärder skulle stärka de anställda och höja kvaliteten i den offentliga verksamheten.
Den typen av lösningar kommer inte komma på plats av sig själva, i synnerhet eftersom de är kostsamma att genomföra. Det vore dessutom en betydligt omständligare förändringsprocess att ro i land för beslutsfattare och arbetsgivare. Just därför måste vi fortsätta använda vår fackliga styrka, den här gången i proaktivt syfte, för att övertyga makthavarna om att det är rätt väg att gå. Vi måste slåss för att rimliga och genomtänkta lösningar ska premieras framför populistiska ”quick fixes”.
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST