Vad är slutmålet med dagens kriminalpolitik?

Visionen verkade vara glasklar. Partierna var rörande överens om att det behövdes hårdare tag, fler poliser och utökad övervakning och tvångsmedel. Men vad som händer efteråt när övriga rättsvårdande instanser involveras är desto mindre tydligt. Det vore olyckligt om slutmålet med kriminalpolitiken är att låsa in klienter så länge som möjligt för att sedan släppa ut dessa i samhället i ett ännu sämre skick. Det måste även finnas en vision bortom straffet.  

Synen på brott och straff kan grovt delas in i två uppfattningar. Det ena synsättet syftar till att vedergälla för den brottsliga handlingen. Här är straffet centralt, och målet är att låsa in så många som möjligt, så länge som möjligt. Tanken är att det ska avskräcka individer från att begå brott. Det andra synsättet handlar om att straffa med syfte att förebygga återfall i brott. Fokus är här på att rehabilitera klienterna, för att möjliggöra en återgång till samhället efter fullgjort straff.

Längre straff inte avgörande

Vi vet från forskningen att längden på fängelsestraffen inte har en brottsförebyggande effekt. Forskare pekar på USA som både har långa straff och ett högt antal fängslade personer (världsledande per capita och i absoluta tal). Trots detta är brottsligheten högre än i många andra länder med lägre straffskala. Inte heller i Danmark, som ofta används som en förebild i den svenska debatten, finns det belägg för att det är just fängelsestraffen som varit den direkta orsaken till minskad gängkriminalitet. I stället framhåller forskare vikten av de preventiva åtgärder som applicerats i ett tidigt skede i det brottsförebyggande arbetet.

Dagens ensidiga fokus på repressiva åtgärder har gjort att samhället blivit sämre på brottsprevention genom mindre fokus på rehabilitering och återetablering av intagna. Här kan mottagarorganisationer så som Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse (SIS) spela en stor roll i brottspreventionen. Men bristande resurser och dåliga förutsättningar för personalen har resulterat i att verksamheten gått mot att enbart handla om förvaring.

Exempel på detta är Kriminalvårdens slopande av 12-stegsprogrammet. Programmet syftade till att hjälpa intagna att bearbeta sina missbruksproblem eftersom det många gånger hänger ihop med brottslighet. Slopandet genomfördes trots att myndigheten i sina egna utvärderingar såg programmet som ett framgångsrikt koncept. Motivet var att öka antalet platser.

Större risk för återfall

Dagens situation på anstalterna och ungdomshemmen riskerar dessutom att skapa en miljö som har negativ inverkan. Platsbristen gör att intagna måste dela cell med varandra vilket har ökat incidentrapporterna. Kriminalvården har också valt avveckla många av de särskilda ungdomsavdelningarna vilkas syfte är ge utökat stöd till unga genom att särskilja dem från vuxna. I stället riskerar avvecklingen av ungdomsavdelningarna att leda till att unga utökar sitt kriminella nätverk och dras in i ännu tyngre brottslighet när de blandas med äldre och mer erfarna klienter under tiden som intagen. Slopandet av Kriminalvårdens tidigare samordningsfunktion är ett annat exempel där syftet var att hjälpa de intagna med bland annat myndighetskontakter så som utveckla kontaktnät, erhålla bostad och arbete, eftersom det är en avgörande del av att kunna återetablera sig i samhället.

Det kan absolut finnas skäl att se över straffskalan och lagstiftningen i det svenska rättssystemet. Den grova brottsligheten har de senaste åren ändrat karaktär, skjutningar med dödlig utgång ökar och globaliseringen har resulterat till att polisen arbetar mot komplexa transnationella brottsliga organisationer. Utgångspunkten i kriminalpolitiken måste däremot vara att när vuxna och ungdomar hamnar hos Kriminalvården eller SIS, har samhället redan misslyckats. Inte att samhället har lyckats för att vi har låst in dessa individer. När de väl hamnar inom statens institutioner måste mottagarorganisationerna få rätt förutsättningar för att kunna utföra sitt arbete. Politiken idag saknar dessvärre tydliga visioner som sträcker sig bortom straffen. De behövs för att utformningen av kriminalpolitiken ska bli långsiktigt hållbar.  

Den kommande regeringen har därför ett ansvar att förmedla sitt slutmål med sin kriminalpolitik till medborgarna. Helst ska detta bygga på evidens från forskningen, inte på fantasier och magkänsla för vad de tror kan fungera.

Shervin Vahedi, utredare Fackförbundet ST