Museernas rop på hjälp
Publicerad: 2024-01-09
Blogg Det råder nödläge på flera av landets statliga museer. Naturhistoriska riksmuseet håller stängt på obestämd framtid efter det att museibyggnaden bokstavligen rasat in. Samtidigt har Nationalmuseums ledning varslat om att verksamheten kan tvingas flytta från den ikoniska nationalmuseibyggnaden på grund av att kostnaderna skjutit i höjden.
Debatten om vad som behöver göras för att rädda de statliga museerna har gått varm under det senaste halvåret. Inte minst har de så kallade kostnadshyrorna, som bland annat Nationalmuseum och Naturhistoriska betalar för sina lokaler, ifrågasatts. Det råder nu konsensus om att de är en bidragande orsak till museernas svåra sits. Till och med politiken har vaknat till. Att regeringen – med kulturminister Parisa Liljestrand i spetsen – tidigare i år meddelade att hyresmodellen ska göras om var ett steg i rätt riktning.
Kostnadshyrorna är inte det enda problemet
Faran med rådande debatt är att man kan luras att tro att allt kommer bli guld och gröna skogar bara kostnadshyrorna avskaffas. Så är inte fallet. För det första vet vi ännu inte vad som kommer ersätta kostnadshyrorna. För det andra finns det fler systemfel som behöver åtgärdas för att museerna ska få de förutsättningar de behöver för att kunna drivas på ett långsiktigt hållbart vis. Ett stort sådant systemfel är museernas finansieringsmodell, som överhuvudtaget inte är utformad eller anpassad för museisektorns säregna förutsättningar.
Att dagens finansieringsmodell inte håller måttet är situationen vid Statens historiska museer ett talande exempel för. När Statskontoret häromåret gjorde en analys av verksamheten påvisades stora brister i samlingsförvaltningen, i bevarandet av museernas samlingar. Förklaringen är att myndighetens finansiering inte anpassas till mängden föremål man har att hantera, samtidigt som man enligt lag är skyldiga att ta emot fornfynd. Det är en omöjlig ekvation och har skapat en enorm obalans mellan uppdrag och medel. Resultatet är att delar av vårt kulturarv bokstavligen vittrar bort.
Ett annat problem med finansieringsmodellen är att den innehåller ett produktivitetsavdrag. Det innebär att museernas anslag årligen räknas upp med en lägre takt relativt samhällets prisutveckling, och det i syfte att mellanskillnaden ska hämtas hem genom effektiviseringar. Frågan är: går det att effektivisera ett kulturarv? Svaret på den frågan är förstås nej. I praktiken ger därför förfarandet upphov till återkommande besparingar i verksamheterna, och det får till effekt att verksamheterna år för år får sämre förutsättningar att utföra sitt uppdrag.
Kulturpolitiken måste läggas om
Det kommer inte räcka med enskilda reformer eller investeringar för att komma åt museernas problem. Det som behövs är snarare en helomläggning av kulturpolitiken, där ledstjärnan ska vara att skapa ändamålsenliga förutsättningar för våra kulturinstitutioner att bedriva sin verksamhet. Alternativet - att fortsätta på den inslagna och snåla vägen - är att sakta men säkert svälta ut vårt kulturarv.
Det är inte nu sittande regering som är skyldiga till att kulturpolitiken på punkt efter punkt är bristfällig. Det ansvaret ska bäras kollektivt av alla regeringar som under lång tid utformat och underlåtit att ändra på kultursektorns bristfälliga förutsättningar. Det är däremot nu sittande regering som har makten att göra något åt saken. Parisa Liljestrand, hör du museernas rop på hjälp? Är du redo att bli den kulturminister som en gång för alla axlar uppgiften att rädda museerna?
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST