Kommer du ihåg larmen om missförhållanden på Migrationsverket när anställda hetsades att fatta beslut så fort som möjligt oavsett vad? Eller den tystnadskultur som rådde på Skogsstyrelsen, som resulterade i att ledningen tystade ner en intern rapport på grund av att den var för kritisk? Eller den omtalade skandalen kring Transportstyrelsen som läckte information om svenska medborgare till främmande makt? För att inte glömma det olagliga registret Skånepolisen förde över romer?

Listan kan göras lång. Det alla dessa gräv har gemensamt är att anställda inom myndigheterna har larmat om missförhållanden och därmed möjliggjort att vi alla har kunnat ta del av rapporteringen. 

Fundamentalt för samhället

Det är viktigt för demokratin att det offentliga präglas av öppenhet och tillit. För att de offentliga verksamheterna ska uppfattas som legitima för oss medborgare krävs både extern och intern öppenhet. Den externa öppenheten möjliggörs genom offentlighetsprincipen. Den interna genom att anställda tillåts säga ifrån när de upplever att verksamheterna inte fungerar som de ska.

En stark lagstiftning och en öppenhetskultur är en förutsättning för ämbetskurage på våra myndigheter. Utan dem hade många av de missförhållanden som upptäckts på myndigheter aldrig uppdagats av vare sig av anställda eller journalister. Problemen hade sopats under mattan och felaktigheterna hade kunnat fortsätta. Vi hade varit helt ovetande. 

Arbetsgivarens ansvar

Öppenhetens fiende är tystnadskultur, när anställda av något skäl väljer att inte ta upp felaktigheter. Om anställda inom staten tystnar minskar öppenheten, verksamheten blir sämre och mindre rättssäker. En tyst stat är en farlig stat.

I vår rapport Tyst stat svarade dessvärre fler än var femte att de har avstått från att framföra kritik eller slå larm om missförhållanden. Vi ser att det finns en oro att utsättas för repressalier, så som sämre löneutveckling, omplacering eller utfrysning. 

I grunden är statligt anställda demokratins väktare. Som sagt, för att kunna uppfylla det uppdraget krävs det både starkt skydd, vilket finns i lagstiftningen, men även en öppen kultur på arbetsplatsen. Det ansvaret ligger på arbetsgivaren och det borde ligga i varje myndighetslednings intresse att ta det.

Kommer du ihåg larmen om missförhållanden på Migrationsverket när anställda hetsades att fatta beslut så fort som möjligt oavsett vad? Eller den tystnadskultur som rådde på Skogsstyrelsen, som resulterade i att ledningen tystade ner en intern rapport på grund av att den var för kritisk? Eller den omtalade skandalen kring Transportstyrelsen som läckte information om svenska medborgare till främmande makt? För att inte glömma det olagliga registret Skånepolisen förde över romer?

Listan kan göras lång. Det alla dessa gräv har gemensamt är att anställda inom myndigheterna har larmat om missförhållanden och därmed möjliggjort att vi alla har kunnat ta del av rapporteringen. 

Fundamentalt för samhället

Det är viktigt för demokratin att det offentliga präglas av öppenhet och tillit. För att de offentliga verksamheterna ska uppfattas som legitima för oss medborgare krävs både extern och intern öppenhet. Den externa öppenheten möjliggörs genom offentlighetsprincipen. Den interna genom att anställda tillåts säga ifrån när de upplever att verksamheterna inte fungerar som de ska.

En stark lagstiftning och en öppenhetskultur är en förutsättning för ämbetskurage på våra myndigheter. Utan dem hade många av de missförhållanden som upptäckts på myndigheter aldrig uppdagats av vare sig av anställda eller journalister. Problemen hade sopats under mattan och felaktigheterna hade kunnat fortsätta. Vi hade varit helt ovetande. 

Arbetsgivarens ansvar

Öppenhetens fiende är tystnadskultur, när anställda av något skäl väljer att inte ta upp felaktigheter. Om anställda inom staten tystnar minskar öppenheten, verksamheten blir sämre och mindre rättssäker. En tyst stat är en farlig stat.

I vår rapport Tyst stat svarade dessvärre fler än var femte att de har avstått från att framföra kritik eller slå larm om missförhållanden. Vi ser att det finns en oro att utsättas för repressalier, så som sämre löneutveckling, omplacering eller utfrysning. 

I grunden är statligt anställda demokratins väktare. Som sagt, för att kunna uppfylla det uppdraget krävs det både starkt skydd, vilket finns i lagstiftningen, men även en öppen kultur på arbetsplatsen. Det ansvaret ligger på arbetsgivaren och det borde ligga i varje myndighetslednings intresse att ta det.