Publicerad: 2022-03-30
Den svenska arbetsmarknaden bygger på att det finns fackförbund och arbetsgivarorganisationer som förhandlar om löner och anställningsvillkor – och sedan tecknar kollektivavtal. Detta kallas för den svenska partsmodellen. Inom staten fungerar modellen annorlunda än i den privata sektorn.
De två parterna utgörs av å ena sidan Arbetsgivarverket, som företräder Sveriges myndigheter, och å andra sidan totalt 30 fackförbund – där ST är det i särklass största. Förhandlingarna i den statliga sektorn måste gå till på ett visst sätt, vilket specificeras i något som kallas Huvudavtalet.
I Huvudavtalet framgår bland annat att Arbetsgivarverket bara får sluta avtal med tre centrala aktörer. Det innebär att de 30 fackförbunden måste samarbeta. ST är därför med i en sammanslutning som heter OFR/S, P, O med åtta andra fackförbund inom staten.
Var och en av de tre centrala aktörerna sluter sina egna kollektivavtal med Arbetsgivarverket. Det finns även sektorsövergripande avtal som gäller hela den statliga sektorn, till exempel omställningsavtalet och pensionsavtalet. Där har de tre centrala aktörerna slutit gemensamma avtal med Arbetsgivarverket.
I och med att OFR/S, P, O består av nio fackförbund med olika inriktningar så försöker vi se till att kollektivavtalen hålls tämligen generella. Huvudavtalet ger nämligen möjlighet till lokala avtal, vilket innebär att varje fackförbund kan komplettera de centrala kollektivavtalen med förhandlingar på arbetsplatsnivå. På så sätt kan vi på ST tillvarata våra medlemmars specifika intressen.
De lokala avtalen förhandlas fram mellan STs förtroendevalda och företrädare för arbetsgivaren, exempelvis en personalchef. I jämförelse med den privata sektorn har därför STs förtroendevalda mycket stora möjligheter att påverka löner och villkor på sin arbetsplats.
Publicerad: 2022-03-30
Den svenska arbetsmarknaden bygger på att det finns fackförbund och arbetsgivarorganisationer som förhandlar om löner och anställningsvillkor – och sedan tecknar kollektivavtal. Detta kallas för den svenska partsmodellen. Inom staten fungerar modellen annorlunda än i den privata sektorn.
De två parterna utgörs av å ena sidan Arbetsgivarverket, som företräder Sveriges myndigheter, och å andra sidan totalt 30 fackförbund – där ST är det i särklass största. Förhandlingarna i den statliga sektorn måste gå till på ett visst sätt, vilket specificeras i något som kallas Huvudavtalet.
I Huvudavtalet framgår bland annat att Arbetsgivarverket bara får sluta avtal med tre centrala aktörer. Det innebär att de 30 fackförbunden måste samarbeta. ST är därför med i en sammanslutning som heter OFR/S, P, O med åtta andra fackförbund inom staten.
Var och en av de tre centrala aktörerna sluter sina egna kollektivavtal med Arbetsgivarverket. Det finns även sektorsövergripande avtal som gäller hela den statliga sektorn, till exempel omställningsavtalet och pensionsavtalet. Där har de tre centrala aktörerna slutit gemensamma avtal med Arbetsgivarverket.
I och med att OFR/S, P, O består av nio fackförbund med olika inriktningar så försöker vi se till att kollektivavtalen hålls tämligen generella. Huvudavtalet ger nämligen möjlighet till lokala avtal, vilket innebär att varje fackförbund kan komplettera de centrala kollektivavtalen med förhandlingar på arbetsplatsnivå. På så sätt kan vi på ST tillvarata våra medlemmars specifika intressen.
De lokala avtalen förhandlas fram mellan STs förtroendevalda och företrädare för arbetsgivaren, exempelvis en personalchef. I jämförelse med den privata sektorn har därför STs förtroendevalda mycket stora möjligheter att påverka löner och villkor på sin arbetsplats.