Myndigheter anklagas för att vara politiserade, dess anställda för att vara politiska aktivister, och det på diffusa grunder. 

Det är självklart problematiskt om statsanställda låter sig vägledas av fel intressen, men så är även grundlösa anklagelser om detsamma. Ett nyligt exempel på det senare hämtas från Migrationsverket. Anklagelserna baserades på att det förts interna diskussioner på intranätet om vilka effekter föreslagen politik skulle få för verksamheten. Att det skulle ha skett faktiska fel i tjänsteutövningen var det inte tal om.

Ett annat är den nytillträdde chefen på Historiska Museet som beskylldes för att vara politiskt driven, då hon framhöll museets potential att skapa engagemang kring klimatkrisen. Att det kan betraktas som ett politiserat uttalande är lika beklämmande som det är ett tecken i tiden. 

Medvetna missförstånd

Ofta utgår anklagelserna från en oförståelse för vad myndigheternas oberoende innebär och vad en tjänstemän får och inte får göra. Att det som står i författning styr tjänsteutövningen, inte innehållet i politiska utspel, misstas för att tjänstemännen är ”olydiga”. I själva verket är det precis så den svenska förvaltningsmodellen ska fungera. Men ibland är det något helt annat än missförstånd som ligger bakom. Då rör det sig snarare om anklagelser som utgår från medvetet förvrängda sanningar om vad tjänstemän får och inte får göra, vars avsikt är att begränsa oberoendet. 

Anklagelserna är måhända få, särskilt i relation till hur många myndighetsbeslut som fattas varje dag. Likväl kan de fåtal grundlösa anklagelserna, om de får fäste, ge konsekvenser för myndigheters agerande och för de anställdas tjänsteutövning. 

I veckan kom ödesdigra rapporter från Naturvårdsverket. Dagens industri rapporterade om att myndighetsledningen uppmanat anställda att – kort och gott – hålla tyst om de fick frågor om regeringens budget. En anställd tolkade intentionen som att ”ingen ska råka säga något som får det att se ut som att vi inte jobbar åt regeringen, utan att vi står på någon annans sida.”

Enligt min mening framstår det som en reaktion mot att förvaltningen - i vissa läger - börjat ses som politiserad. Det synes som att det gett upphov till en räddhågsenhet för att göra minsta lilla uttalande som kan tolkas fel. Det är i så fall mycket allvarligt. För det första riskerar det underminera statligt anställdas yttrande- och meddelarfrihet. För det andra kan det ge en rakt motsatt effekt vad gäller myndigheternas opartiskhet. När tjänstemän inte tillåts, eller vågar, påtala brister har deras oberoende gått förlorat och deras expertroll urholkats. 

Myndigheter anklagas för att vara politiserade, dess anställda för att vara politiska aktivister, och det på diffusa grunder. 

Det är självklart problematiskt om statsanställda låter sig vägledas av fel intressen, men så är även grundlösa anklagelser om detsamma. Ett nyligt exempel på det senare hämtas från Migrationsverket. Anklagelserna baserades på att det förts interna diskussioner på intranätet om vilka effekter föreslagen politik skulle få för verksamheten. Att det skulle ha skett faktiska fel i tjänsteutövningen var det inte tal om.

Ett annat är den nytillträdde chefen på Historiska Museet som beskylldes för att vara politiskt driven, då hon framhöll museets potential att skapa engagemang kring klimatkrisen. Att det kan betraktas som ett politiserat uttalande är lika beklämmande som det är ett tecken i tiden. 

Medvetna missförstånd

Ofta utgår anklagelserna från en oförståelse för vad myndigheternas oberoende innebär och vad en tjänstemän får och inte får göra. Att det som står i författning styr tjänsteutövningen, inte innehållet i politiska utspel, misstas för att tjänstemännen är ”olydiga”. I själva verket är det precis så den svenska förvaltningsmodellen ska fungera. Men ibland är det något helt annat än missförstånd som ligger bakom. Då rör det sig snarare om anklagelser som utgår från medvetet förvrängda sanningar om vad tjänstemän får och inte får göra, vars avsikt är att begränsa oberoendet. 

Anklagelserna är måhända få, särskilt i relation till hur många myndighetsbeslut som fattas varje dag. Likväl kan de fåtal grundlösa anklagelserna, om de får fäste, ge konsekvenser för myndigheters agerande och för de anställdas tjänsteutövning. 

I veckan kom ödesdigra rapporter från Naturvårdsverket. Dagens industri rapporterade om att myndighetsledningen uppmanat anställda att – kort och gott – hålla tyst om de fick frågor om regeringens budget. En anställd tolkade intentionen som att ”ingen ska råka säga något som får det att se ut som att vi inte jobbar åt regeringen, utan att vi står på någon annans sida.”

Enligt min mening framstår det som en reaktion mot att förvaltningen - i vissa läger - börjat ses som politiserad. Det synes som att det gett upphov till en räddhågsenhet för att göra minsta lilla uttalande som kan tolkas fel. Det är i så fall mycket allvarligt. För det första riskerar det underminera statligt anställdas yttrande- och meddelarfrihet. För det andra kan det ge en rakt motsatt effekt vad gäller myndigheternas opartiskhet. När tjänstemän inte tillåts, eller vågar, påtala brister har deras oberoende gått förlorat och deras expertroll urholkats.