Publicerad: 2021-12-17
Blogg Idag den 17e december får Sverige en ny visselblåsarlag. Det är bra för öppenheten på arbetsmarknaden i stort. För den statliga sektorn kommer den dessvärre göra mindre nytta.
Nu träder den nya visselblåsarlagen i kraft, genom vilken EU:s visselblåsardirektiv implementeras i svensk lag. Den ersätter en befintlig lag från 2016, som syftar till att skydda arbetstagare – på hela arbetsmarknaden – som slår larm om oegentligheter. Syftet är fortsatt detsamma, men i den nya lagstiftningen stärks skyddet. Därutöver tillkommer bland annat krav på arbetsgivare att införa särskilda kanaler för visselblåsning.
Öppenhet på arbetsmarknaden är önskvärt av flera skäl. Att skyddet stärks är en viktig åtgärd för att uppnå en bättre arbetsmiljö, ett mer demokratiskt arbetsliv och för att motverka korruption.
Det är särskilt viktigt att det offentliga präglas av öppenhet. Såväl extern som intern öppenhet är vitala förutsättningar för att de offentliga verksamheterna ska framstå legitima inför medborgarna. Den externa öppenheten möjliggörs genom offentlighetsprincipen. Den interna genom att anställda tillåts säga ifrån när de upplever att verksamheterna inte fungerar som de ska.
Dessvärre är det smärtsamt tydligt att öppenheten brister i staten. Fackförbundet ST har nyligen genomfört en undersökning med 1500 statligt anställda, med fokus på den interna öppenheten. I rapporten ”Tyst stat – En rapport om den hotade öppenheten i statlig förvaltning” tvingas vi konstatera att:
Utfallet är inte smickrande, och hade inte varit oavsett vilken sektor det gällde. Det är dock extra allvarligt i staten givet vikten av öppenhet, och särskilt med tanke på att den statliga anställningen omgärdas av ett starkt grundlagsskydd. Bestämmelserna om yttrandefrihet, meddelarfrihet och meddelarskydd ger statligt anställda – i jämförelse med privat anställda – långtgående möjligheter att framföra kritik och slå larm om oegentligheter. I teorin är det en garant för öppenhet. Våra resultat visar däremot att statligt anställdas fri- och rättigheter begränsas i praktiken.
Det är lockande att sätta hoppet till att den nya visselblåsarlagen kommer medföra förändring. Men, riktigt så enkelt är det inte.
Till att börja med är det ett problem att befintliga visselblåsarfunktioner inte i första hand används för att anmäla misstänkta fall av korruption eller brott (Statskontoret: Visselblåsarfunktioner i staten (2016:30)). Vissa anmälningar gäller sådant som inte ens ligger inom myndighetens ansvar. Det finns alltså en utmaning i att få funktionerna att användas till det de är avsedda för. Dessutom är lagen som nu träder i kraft svårtolkad. Det är inte fritt fram att visselblåsa hur som helst. Vissa förutsättningar behöver vara uppfyllda för att det ska anses som en ”rättmätig” visselblåsning.
Ovanstående är inte argument mot den nya lagen. Det är snarare exempel på frågor som behöver hanteras efter införandet för att den ska ge bästa möjliga effekt. Här kommer facken spela en stor roll, exempelvis vad gäller rättslig rådgivning kring visselblåsning.
I stort tror vi ändå att den nya visselblåsarlagen kommer vara välgörande för arbetsmarknaden. Men, och här kommer vi till det viktiga: vad gäller den statliga sektorn kommer den inte göra någon större skillnad. Tystnadskulturen där beror nämligen inte på bristande lagstiftning. Som Lise Donovan, jurist på TCO, säger är skyddet som redan erbjuds via grundlagen fullgott och ”outstanding” i jämförelse med visselblåsarlagen.
Desto större skillnad kan visselblåsarlagen komma att göra i privat sektor, där motsvarande grundlagsskydd inte finns. Inte minst för privatanställda i de verksamheter som styrs av politiska beslut och finansieras med skattemedel (som statliga bolag), där insynen behöver bli bättre än vad den är idag. Men, det bästa menar vi vore om grundlagsskyddet utökas så att det gäller även anställda i sådana verksamheter.
Visselblåsarlagen är alltså inte den vita riddaren som statlig sektor behöver. Vi ser istället andra förbättringsområden. Det är dessa som ligger till grund för de förslag för ökad öppenhet som lanseras i vår rapport. Vi menar att tystnadskulturen beror på att det saknas organisatoriska förutsättningar och ett systematiskt arbete för att främja öppenhet. Men det är också en kulturfråga. Ledarskapet behöver ta ett större ansvar och få bättre förutsättningar för att skapa arbetsplatser där kritik ses som en möjlighet till förändring snarare än en belastning.
En utmaning är att problemen återfinns i hela staten och på olika nivåer inom myndigheterna. För att åstadkomma en förbättring behövs alltså ett omfattande förändringsarbete som sprids i hela förvaltningen. Vi ser således ett behov av en aktör som får ett övergripande ansvar för att arbeta med frågor om öppenhet på statliga arbetsplatser. Ett av förslagen vi lanserar i vår rapport är därför att regeringen ska inrätta en Öppenhetsombudsman, med ansvar för att bevaka, utveckla och främja yttrande- och tryckfrihetsfrågor i förvaltningen. Det skulle ge frågan den tyngd det behöver.
Frågan behöver tyngd, eftersom den förtjänar det. Det här handlar trots allt om att vi måste försvara våra statligt anställdas grundlagsstadgade fri- och rättigheter. Det handlar också om våra medlemmars arbetsmiljö. Det handlar vidare om att medborgarna ska kunna ha ett förtroende för att statlig verksamhet fungerar som den ska. Det handlar ytterst om att värna vår demokrati. För all makt utgår som bekant från folket, men vad spelar det för roll om de som är satta att utöva makten – våra statliga tjänstemän – tystas?
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST
Publicerad: 2021-12-17
Blogg Idag den 17e december får Sverige en ny visselblåsarlag. Det är bra för öppenheten på arbetsmarknaden i stort. För den statliga sektorn kommer den dessvärre göra mindre nytta.
Nu träder den nya visselblåsarlagen i kraft, genom vilken EU:s visselblåsardirektiv implementeras i svensk lag. Den ersätter en befintlig lag från 2016, som syftar till att skydda arbetstagare – på hela arbetsmarknaden – som slår larm om oegentligheter. Syftet är fortsatt detsamma, men i den nya lagstiftningen stärks skyddet. Därutöver tillkommer bland annat krav på arbetsgivare att införa särskilda kanaler för visselblåsning.
Öppenhet på arbetsmarknaden är önskvärt av flera skäl. Att skyddet stärks är en viktig åtgärd för att uppnå en bättre arbetsmiljö, ett mer demokratiskt arbetsliv och för att motverka korruption.
Det är särskilt viktigt att det offentliga präglas av öppenhet. Såväl extern som intern öppenhet är vitala förutsättningar för att de offentliga verksamheterna ska framstå legitima inför medborgarna. Den externa öppenheten möjliggörs genom offentlighetsprincipen. Den interna genom att anställda tillåts säga ifrån när de upplever att verksamheterna inte fungerar som de ska.
Dessvärre är det smärtsamt tydligt att öppenheten brister i staten. Fackförbundet ST har nyligen genomfört en undersökning med 1500 statligt anställda, med fokus på den interna öppenheten. I rapporten ”Tyst stat – En rapport om den hotade öppenheten i statlig förvaltning” tvingas vi konstatera att:
Utfallet är inte smickrande, och hade inte varit oavsett vilken sektor det gällde. Det är dock extra allvarligt i staten givet vikten av öppenhet, och särskilt med tanke på att den statliga anställningen omgärdas av ett starkt grundlagsskydd. Bestämmelserna om yttrandefrihet, meddelarfrihet och meddelarskydd ger statligt anställda – i jämförelse med privat anställda – långtgående möjligheter att framföra kritik och slå larm om oegentligheter. I teorin är det en garant för öppenhet. Våra resultat visar däremot att statligt anställdas fri- och rättigheter begränsas i praktiken.
Det är lockande att sätta hoppet till att den nya visselblåsarlagen kommer medföra förändring. Men, riktigt så enkelt är det inte.
Till att börja med är det ett problem att befintliga visselblåsarfunktioner inte i första hand används för att anmäla misstänkta fall av korruption eller brott (Statskontoret: Visselblåsarfunktioner i staten (2016:30)). Vissa anmälningar gäller sådant som inte ens ligger inom myndighetens ansvar. Det finns alltså en utmaning i att få funktionerna att användas till det de är avsedda för. Dessutom är lagen som nu träder i kraft svårtolkad. Det är inte fritt fram att visselblåsa hur som helst. Vissa förutsättningar behöver vara uppfyllda för att det ska anses som en ”rättmätig” visselblåsning.
Ovanstående är inte argument mot den nya lagen. Det är snarare exempel på frågor som behöver hanteras efter införandet för att den ska ge bästa möjliga effekt. Här kommer facken spela en stor roll, exempelvis vad gäller rättslig rådgivning kring visselblåsning.
I stort tror vi ändå att den nya visselblåsarlagen kommer vara välgörande för arbetsmarknaden. Men, och här kommer vi till det viktiga: vad gäller den statliga sektorn kommer den inte göra någon större skillnad. Tystnadskulturen där beror nämligen inte på bristande lagstiftning. Som Lise Donovan, jurist på TCO, säger är skyddet som redan erbjuds via grundlagen fullgott och ”outstanding” i jämförelse med visselblåsarlagen.
Desto större skillnad kan visselblåsarlagen komma att göra i privat sektor, där motsvarande grundlagsskydd inte finns. Inte minst för privatanställda i de verksamheter som styrs av politiska beslut och finansieras med skattemedel (som statliga bolag), där insynen behöver bli bättre än vad den är idag. Men, det bästa menar vi vore om grundlagsskyddet utökas så att det gäller även anställda i sådana verksamheter.
Visselblåsarlagen är alltså inte den vita riddaren som statlig sektor behöver. Vi ser istället andra förbättringsområden. Det är dessa som ligger till grund för de förslag för ökad öppenhet som lanseras i vår rapport. Vi menar att tystnadskulturen beror på att det saknas organisatoriska förutsättningar och ett systematiskt arbete för att främja öppenhet. Men det är också en kulturfråga. Ledarskapet behöver ta ett större ansvar och få bättre förutsättningar för att skapa arbetsplatser där kritik ses som en möjlighet till förändring snarare än en belastning.
En utmaning är att problemen återfinns i hela staten och på olika nivåer inom myndigheterna. För att åstadkomma en förbättring behövs alltså ett omfattande förändringsarbete som sprids i hela förvaltningen. Vi ser således ett behov av en aktör som får ett övergripande ansvar för att arbeta med frågor om öppenhet på statliga arbetsplatser. Ett av förslagen vi lanserar i vår rapport är därför att regeringen ska inrätta en Öppenhetsombudsman, med ansvar för att bevaka, utveckla och främja yttrande- och tryckfrihetsfrågor i förvaltningen. Det skulle ge frågan den tyngd det behöver.
Frågan behöver tyngd, eftersom den förtjänar det. Det här handlar trots allt om att vi måste försvara våra statligt anställdas grundlagsstadgade fri- och rättigheter. Det handlar också om våra medlemmars arbetsmiljö. Det handlar vidare om att medborgarna ska kunna ha ett förtroende för att statlig verksamhet fungerar som den ska. Det handlar ytterst om att värna vår demokrati. För all makt utgår som bekant från folket, men vad spelar det för roll om de som är satta att utöva makten – våra statliga tjänstemän – tystas?
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST