Kriget i Ukraina har skapat en ny världsordning. Ju fortare vi inser det desto bättre. Även vi måste vara beredda att betala för försvaret av demokrati och frihet. Det gör vi just nu inte genom militära insatser utan genom våra plånböcker. Kostnaderna ökar för oss alla, när vi handlar mat, slår på elektriska apparater, eller när vi får ut mindre för de pengar vi tjänat ihop. Det sätter press på oss, såväl som individer, som på hela samhället

Tyvärr verkar de svenska politiska partierna just nu inte ha förmågan att berätta detta i valrörelsen fullt ut. Medan hoten tornar upp sig i form av europeisk energikris och global finanskris ackompanjerat av en sedan lång tid reell klimatkris, är svensk valrörelse räddhågsen inför att behöva förklara för väljarna hur framtiden egentligen ser ut.

De höjda levnadsomkostnaderna väcker krav på kompensation från fackens medlemmar

För så här är det: allt talar för att vi i Europa under flera år kommer ha fortsatt höga energipriser. Det kommer ta tid att ställa om från ett beroende av rysk gas och olja. Kriget har också lett till att de inledningsvis ljusa ekonomiska utsikterna för 2022 och åren framåt nu vänts till sin motsats. Nästa år går vi in i en lågkonjunktur enligt KI. Om det blir en mild eller svårare ekonomisk nedgång är svårt att veta men helt klart är att vi befinner oss i ett ekonomiskt landskap av inflation och tillbakagång.

För oss i fackföreningsrörelsen är avtalsförhandlingarna med arbetsgivarnas parter vår huvudsakliga möjlighet att påverka samhällsekonomin. Där kan vi tillsammans visa ansvarsfullhet genom att träffa avtal som inte äventyrar den ekonomiska utvecklingen. På den svenska arbetsmarknaden har parterna under en lång rad av år lyckats träffa överenskommelser som gett reallöneökningar och samtidigt garanterat den långsiktiga tillväxten i samhället.

Men nu ser det markant annorlunda ut.

De höjda levnadsomkostnaderna väcker krav på kompensation från fackens medlemmar. Samtidigt inser vi alla att kraftiga löneökningar nu spär på inflationen ytterligare. Full kompensation i nästa avtalsrörelse tar oss inte ur den knepiga konjunkturcykeln på ett bra sätt.

Vi saknar den nödvändiga draghjälpen från politiken

Jag och mina kolleger i de andra facken funderar just nu som bäst på hur vi ska klara detta. Hur ska vi se till att kunna svara upp mot våra medlemmars fullt berättigade krav på rimliga löneökningar för att klara hushållskassan utan att elda på inflationsbrasan? För att hantera dessa utmaningar skulle vi behöva stöd av en grundläggande krismedvetenhet hos alla inblandade parter. Vi kommer naturligtvis göra vårt bästa men vi saknar den nödvändiga draghjälpen från politiken.

För därifrån signaleras inte krismedvetenhet. Tvärtom, signalen från politiken är att livet ska fortgå som vanligt, vare sig det handlar om att köra bil, dammsuga eller värma upp huset. Alla kan kompenseras för de ökande kostnaderna, bara just det partiet får sitta vid rodret. Jag menar att det är en falsk bild som inte tjänar vårt allmänna bästa. Jag efterlyser en politisk agenda som vågar visa att de närmaste åren kommer att bli svåra, och att vi alla – på något sätt – måste dra vårt strå till stacken.

Det duger inte att komma med kortsiktiga kompensatoriska utspel

För att vi i fackföreningsrörelsen ska kunna medverka till en ansvarstagande lönebildning som bidrar till fortsatt ekonomisk stabilitet, konkurrenskraftiga företag och en ekonomi som växer så behöver vi veta att landets politiker förmår lyfta sig över dagspolitiken och samlas kring vad som är nödvändigt för landets bästa. Man måste orka gemensamt ta ansvar för landets ekonomiska framtid i det svåra läge som kriget medfört. Det duger inte att komma med kortsiktiga kompensatoriska utspel av olika slag.

Världen har förändrats och vi måste förändras med den

Kriget i Ukraina har skapat en ny världsordning. Ju fortare vi inser det desto bättre. Även vi måste vara beredda att betala för försvaret av demokrati och frihet. Det gör vi just nu inte genom militära insatser utan genom våra plånböcker. Kostnaderna ökar för oss alla, när vi handlar mat, slår på elektriska apparater, eller när vi får ut mindre för de pengar vi tjänat ihop. Det sätter press på oss, såväl som individer, som på hela samhället

Tyvärr verkar de svenska politiska partierna just nu inte ha förmågan att berätta detta i valrörelsen fullt ut. Medan hoten tornar upp sig i form av europeisk energikris och global finanskris ackompanjerat av en sedan lång tid reell klimatkris, är svensk valrörelse räddhågsen inför att behöva förklara för väljarna hur framtiden egentligen ser ut.

De höjda levnadsomkostnaderna väcker krav på kompensation från fackens medlemmar

För så här är det: allt talar för att vi i Europa under flera år kommer ha fortsatt höga energipriser. Det kommer ta tid att ställa om från ett beroende av rysk gas och olja. Kriget har också lett till att de inledningsvis ljusa ekonomiska utsikterna för 2022 och åren framåt nu vänts till sin motsats. Nästa år går vi in i en lågkonjunktur enligt KI. Om det blir en mild eller svårare ekonomisk nedgång är svårt att veta men helt klart är att vi befinner oss i ett ekonomiskt landskap av inflation och tillbakagång.

För oss i fackföreningsrörelsen är avtalsförhandlingarna med arbetsgivarnas parter vår huvudsakliga möjlighet att påverka samhällsekonomin. Där kan vi tillsammans visa ansvarsfullhet genom att träffa avtal som inte äventyrar den ekonomiska utvecklingen. På den svenska arbetsmarknaden har parterna under en lång rad av år lyckats träffa överenskommelser som gett reallöneökningar och samtidigt garanterat den långsiktiga tillväxten i samhället.

Men nu ser det markant annorlunda ut.

De höjda levnadsomkostnaderna väcker krav på kompensation från fackens medlemmar. Samtidigt inser vi alla att kraftiga löneökningar nu spär på inflationen ytterligare. Full kompensation i nästa avtalsrörelse tar oss inte ur den knepiga konjunkturcykeln på ett bra sätt.

Vi saknar den nödvändiga draghjälpen från politiken

Jag och mina kolleger i de andra facken funderar just nu som bäst på hur vi ska klara detta. Hur ska vi se till att kunna svara upp mot våra medlemmars fullt berättigade krav på rimliga löneökningar för att klara hushållskassan utan att elda på inflationsbrasan? För att hantera dessa utmaningar skulle vi behöva stöd av en grundläggande krismedvetenhet hos alla inblandade parter. Vi kommer naturligtvis göra vårt bästa men vi saknar den nödvändiga draghjälpen från politiken.

För därifrån signaleras inte krismedvetenhet. Tvärtom, signalen från politiken är att livet ska fortgå som vanligt, vare sig det handlar om att köra bil, dammsuga eller värma upp huset. Alla kan kompenseras för de ökande kostnaderna, bara just det partiet får sitta vid rodret. Jag menar att det är en falsk bild som inte tjänar vårt allmänna bästa. Jag efterlyser en politisk agenda som vågar visa att de närmaste åren kommer att bli svåra, och att vi alla – på något sätt – måste dra vårt strå till stacken.

Det duger inte att komma med kortsiktiga kompensatoriska utspel

För att vi i fackföreningsrörelsen ska kunna medverka till en ansvarstagande lönebildning som bidrar till fortsatt ekonomisk stabilitet, konkurrenskraftiga företag och en ekonomi som växer så behöver vi veta att landets politiker förmår lyfta sig över dagspolitiken och samlas kring vad som är nödvändigt för landets bästa. Man måste orka gemensamt ta ansvar för landets ekonomiska framtid i det svåra läge som kriget medfört. Det duger inte att komma med kortsiktiga kompensatoriska utspel av olika slag.

Världen har förändrats och vi måste förändras med den