Vilken är den viktigaste egenskapen för en statstjänsteman – pålitlighet eller påhittighet? Utan att behöva någon betänketid svarar jag pålitlighet, för det är en av de mest centrala egenskaperna för att medborgarna ska kunna känna tillit till förvaltningen.

Pålitligheten trumfar definitivt påhittigheten, även om det naturligtvis är positivt om statens tjänare har en inneboende kreativitet och förmåga att prova nya sätt att utföra arbetet. Men pålitligheten är det som staten står och faller med. I dessa tider när spioner och främmande makter gör allt för att infiltrera och påverka vårt samhälle är det uppenbart.

Vår svenska statsförvaltning är befolkad av människor som är särdeles pålitliga

Många tycker nog att detta är en nästintill självklarhet och inget vi behöver fundera särskilt mycket på. Vår svenska statsförvaltning är befolkad av människor som är särdeles pålitliga. Den nyligen avslöjade spionen som arbetat vid svenska myndigheter hör till undantagen. Regeringsskiften i vårt land är smidiga och rutinmässiga processer, och så ska det vara. Oavsett den egna uppfattningen eller personliga övertygelsen så arbetar de statliga tjänstemännen med ”nit och redlighet” för att på bästa sätt genomföra den nya politiken.

Varför tar jag då upp det nu?

Jo, för den här gången verkar det som att en del av de nya makthavarna inte litar på denna pålitlighet. De talar om ”aktivism” på olika nivåer och låter vädra diffusa tankegångar om att ”vidta åtgärder” mot statstjänstemän som inte faller dem på läppen. Det verkar som man vill se utrensningar i den statliga förvaltningen, två månader in på den nya mandatperioden.

För fyra år sedan flaggade ett stort antal anställda i Regeringskansliet för att de kände en oro för att en ny regering skulle komma att driva en politik som riskerade att strida mot Regeringsformens portalparagrafer.

Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser

På Migrationsverket har det nyligen uppstått en diskussion bland de anställda om hur den nya föreslagna politiken kommer påverka arbetet där.Nu tas dess händelser upp och beskrivs som exempel på ”politisk aktivism”.

Aktivism är att agera utifrån en egen agenda, i en särskild riktning som inte är politiskt beslutad, eller att helt vägra agera i enlighet med politiska beslut. Jag har aldrig under mina 35 år i svensk förvaltning, vare sig som opolitisk statstjänsteman, som statsråd eller som facklig företrädare stött på detta.

Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser. Det är snarare en skyldighet, en del av ämbetsmannatraditionen som lever kvar. Det handlar om att ta sitt ansvar, att vara pålitlig.

Pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet

För pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet. Pålitlighet indikerar också att vara trogen de grundlagar – vår författning – som styr vad våra politiker kan och inte kan göra. Pålitlighet är därför också att bevaka att politiken inte strider mot författningen, att kunna och våga säga ifrån ifall lagförslag, förordningar och regleringsbrev strider mot ingångna internationella konventioner.

Förvaltningens kvalité och förmåga är beroende av att det finns öppenhet och transparens, att det är ”högt i tak” när det kommer till diskussioner om hur man på bästa sätt ska utföra sitt uppdrag. De statliga tjänstemännens förmåga att på bästa sätt utföra sitt uppdrag, dvs både rättssäkert och effektivt, är en förutsättning för medborgarnas tilltro till vårt gemensamma. Det har betydelse att vi har poliser, skattehandläggare, universitetslärare, regeringstjänstemän och domare som agerar opartiskt, som inte är korrupta och som på bästa sätt arbetar för det allmännas bästa.

Så nej, det finns ingen utbredd aktivism som i skydd av byråkratins formaliadjungel gör allt för att sabotera för den nya regeringen. Det som finns är en fantastisk kader av plikttrogna och pålitliga statstjänstemän som tar sin uppgift på största allvar; att genomföra den beslutade politiken utifrån de författningsmässiga ramar som de har att förhålla sig till.

Kartläggning av enskilda tjänstemäns åsikter hör inte hemma i en modern demokrati

Därför är det helt oacceptabelt när politiska företrädare vädrar missnöje med hur enskilda statstjänstemän uttrycker sina uppfattningar internt på sina arbetsplatser eller att utmåla förvaltningen som opålitlig.

Om vi stannar upp och tänker till så tror jag vi alla inser att den här vägen vill vi som samhälle inte gå. Den leder raka vägen ner i ett moras av utrensningar, politisering av statsförvaltningen och en kraftigt urholkad yttrandefrihet. Kartläggning och efterforskning av enskilda tjänstemäns åsikter när de uttrycker sin oro hör inte hemma i en modern demokrati. Yttrandefrihet gäller även anställda i statsförvaltningen.

Jag är helt övertygad om att när nya direktiv beslutas i god demokratisk ordning, kommer såväl Regeringskansliets, som Migrationsverkets och alla andra statliga myndigheters personal, att hantera det på ett korrekt sätt. Och de som känner att det inte var den typen av arbetsuppgifter de sökte sig till kommer söka sig till nya arbeten.

Jag skulle säga att politikens tilltro till förvaltningen och de egna tjänstemännens förmåga är av avgörande betydelse för en väl fungerande förvaltning och därmed ett väl fungerande samhälle. Det är förstås en dubbelriktad relation.

Medborgarnas tillit till våra offentliga organ är en av de viktigaste egenskaperna för att bygga ett starkt och stabilt demokratiskt samhälle. Kunniga, orädda och engagerade statsanställda är en förutsättning för denna tillit.

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST 

Debattartikeln publicerades först på arbetsvärlden.se. 

Vilken är den viktigaste egenskapen för en statstjänsteman – pålitlighet eller påhittighet? Utan att behöva någon betänketid svarar jag pålitlighet, för det är en av de mest centrala egenskaperna för att medborgarna ska kunna känna tillit till förvaltningen.

Pålitligheten trumfar definitivt påhittigheten, även om det naturligtvis är positivt om statens tjänare har en inneboende kreativitet och förmåga att prova nya sätt att utföra arbetet. Men pålitligheten är det som staten står och faller med. I dessa tider när spioner och främmande makter gör allt för att infiltrera och påverka vårt samhälle är det uppenbart.

Vår svenska statsförvaltning är befolkad av människor som är särdeles pålitliga

Många tycker nog att detta är en nästintill självklarhet och inget vi behöver fundera särskilt mycket på. Vår svenska statsförvaltning är befolkad av människor som är särdeles pålitliga. Den nyligen avslöjade spionen som arbetat vid svenska myndigheter hör till undantagen. Regeringsskiften i vårt land är smidiga och rutinmässiga processer, och så ska det vara. Oavsett den egna uppfattningen eller personliga övertygelsen så arbetar de statliga tjänstemännen med ”nit och redlighet” för att på bästa sätt genomföra den nya politiken.

Varför tar jag då upp det nu?

Jo, för den här gången verkar det som att en del av de nya makthavarna inte litar på denna pålitlighet. De talar om ”aktivism” på olika nivåer och låter vädra diffusa tankegångar om att ”vidta åtgärder” mot statstjänstemän som inte faller dem på läppen. Det verkar som man vill se utrensningar i den statliga förvaltningen, två månader in på den nya mandatperioden.

För fyra år sedan flaggade ett stort antal anställda i Regeringskansliet för att de kände en oro för att en ny regering skulle komma att driva en politik som riskerade att strida mot Regeringsformens portalparagrafer.

Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser

På Migrationsverket har det nyligen uppstått en diskussion bland de anställda om hur den nya föreslagna politiken kommer påverka arbetet där.Nu tas dess händelser upp och beskrivs som exempel på ”politisk aktivism”.

Aktivism är att agera utifrån en egen agenda, i en särskild riktning som inte är politiskt beslutad, eller att helt vägra agera i enlighet med politiska beslut. Jag har aldrig under mina 35 år i svensk förvaltning, vare sig som opolitisk statstjänsteman, som statsråd eller som facklig företrädare stött på detta.

Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser. Det är snarare en skyldighet, en del av ämbetsmannatraditionen som lever kvar. Det handlar om att ta sitt ansvar, att vara pålitlig.

Pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet

För pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet. Pålitlighet indikerar också att vara trogen de grundlagar – vår författning – som styr vad våra politiker kan och inte kan göra. Pålitlighet är därför också att bevaka att politiken inte strider mot författningen, att kunna och våga säga ifrån ifall lagförslag, förordningar och regleringsbrev strider mot ingångna internationella konventioner.

Förvaltningens kvalité och förmåga är beroende av att det finns öppenhet och transparens, att det är ”högt i tak” när det kommer till diskussioner om hur man på bästa sätt ska utföra sitt uppdrag. De statliga tjänstemännens förmåga att på bästa sätt utföra sitt uppdrag, dvs både rättssäkert och effektivt, är en förutsättning för medborgarnas tilltro till vårt gemensamma. Det har betydelse att vi har poliser, skattehandläggare, universitetslärare, regeringstjänstemän och domare som agerar opartiskt, som inte är korrupta och som på bästa sätt arbetar för det allmännas bästa.

Så nej, det finns ingen utbredd aktivism som i skydd av byråkratins formaliadjungel gör allt för att sabotera för den nya regeringen. Det som finns är en fantastisk kader av plikttrogna och pålitliga statstjänstemän som tar sin uppgift på största allvar; att genomföra den beslutade politiken utifrån de författningsmässiga ramar som de har att förhålla sig till.

Kartläggning av enskilda tjänstemäns åsikter hör inte hemma i en modern demokrati

Därför är det helt oacceptabelt när politiska företrädare vädrar missnöje med hur enskilda statstjänstemän uttrycker sina uppfattningar internt på sina arbetsplatser eller att utmåla förvaltningen som opålitlig.

Om vi stannar upp och tänker till så tror jag vi alla inser att den här vägen vill vi som samhälle inte gå. Den leder raka vägen ner i ett moras av utrensningar, politisering av statsförvaltningen och en kraftigt urholkad yttrandefrihet. Kartläggning och efterforskning av enskilda tjänstemäns åsikter när de uttrycker sin oro hör inte hemma i en modern demokrati. Yttrandefrihet gäller även anställda i statsförvaltningen.

Jag är helt övertygad om att när nya direktiv beslutas i god demokratisk ordning, kommer såväl Regeringskansliets, som Migrationsverkets och alla andra statliga myndigheters personal, att hantera det på ett korrekt sätt. Och de som känner att det inte var den typen av arbetsuppgifter de sökte sig till kommer söka sig till nya arbeten.

Jag skulle säga att politikens tilltro till förvaltningen och de egna tjänstemännens förmåga är av avgörande betydelse för en väl fungerande förvaltning och därmed ett väl fungerande samhälle. Det är förstås en dubbelriktad relation.

Medborgarnas tillit till våra offentliga organ är en av de viktigaste egenskaperna för att bygga ett starkt och stabilt demokratiskt samhälle. Kunniga, orädda och engagerade statsanställda är en förutsättning för denna tillit.

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST 

Debattartikeln publicerades först på arbetsvärlden.se.