På STs kansli finns en särskild ombudsman som hjälper de medlemmar som inte har ett lokalt fack på plats. En av ombudsmannens uppgifter är också att teckna lokala löneavtal på de här arbetsplatserna.  

Löneavtal utan särskilda anpassningar 

Idén med lokala förhandlingar är att de förtroendevalda ska ha bra koll på arbetsplatsens förutsättningar och medlemmarnas behov – för att kunna driva rätt frågor. Det kan till exempel handla om att prioritera grupper som har halkat efter i löneutvecklingen. Tyvärr är det omöjligt för en ombudsman på kansliet att ha nödvändig detaljkunskap. Därför brukar löneavtalen på arbetsplatser utan lokalt fack hållas enkla. Självklart följer de vad som har bestämts i det centrala avtalet, så det blir aldrig sämre än så. Men inte heller bättre.

En annan sak som bara ett lokalt fack kan göra är att upptäcka omotiverat låga löner på individnivå – och påtala detta för arbetsgivaren. Det kan exempelvis ske genom att följa upp arbetet med lönekartläggningar.  

Bara en lönemodell

På de flesta statliga arbetsplatser (som inte har tarifflöner) brukar det gå att välja mellan två olika modeller för att sätta löner på individnivå. Den ena går ut på lokala förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, men är förstås omöjlig utan ett lokalt fack. Då är det i stället modellen med lönesättande samtal som gäller. Där diskuterar arbetstagaren sin lön med chefen och samtalet avslutas med att chefen föreslår en löneförhöjning.

Arbetstagaren har alltid möjlighet att säga nej till den föreslagna lönen. På en arbetsplats utan lokalt fack brukar ST då kalla till ett ”förstärkt lönesamtal”, där även en HR-företrädare från arbetsgivaren och STs ombudsman deltar. Om det inte leder till enighet finns det inte mer facket kan göra. Hade det däremot funnits ett lokalt fack kunde de ha tagit frågan vidare till förhandlingar. 

På STs kansli finns en särskild ombudsman som hjälper de medlemmar som inte har ett lokalt fack på plats. En av ombudsmannens uppgifter är också att teckna lokala löneavtal på de här arbetsplatserna.  

Löneavtal utan särskilda anpassningar 

Idén med lokala förhandlingar är att de förtroendevalda ska ha bra koll på arbetsplatsens förutsättningar och medlemmarnas behov – för att kunna driva rätt frågor. Det kan till exempel handla om att prioritera grupper som har halkat efter i löneutvecklingen. Tyvärr är det omöjligt för en ombudsman på kansliet att ha nödvändig detaljkunskap. Därför brukar löneavtalen på arbetsplatser utan lokalt fack hållas enkla. Självklart följer de vad som har bestämts i det centrala avtalet, så det blir aldrig sämre än så. Men inte heller bättre.

En annan sak som bara ett lokalt fack kan göra är att upptäcka omotiverat låga löner på individnivå – och påtala detta för arbetsgivaren. Det kan exempelvis ske genom att följa upp arbetet med lönekartläggningar.  

Bara en lönemodell

På de flesta statliga arbetsplatser (som inte har tarifflöner) brukar det gå att välja mellan två olika modeller för att sätta löner på individnivå. Den ena går ut på lokala förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, men är förstås omöjlig utan ett lokalt fack. Då är det i stället modellen med lönesättande samtal som gäller. Där diskuterar arbetstagaren sin lön med chefen och samtalet avslutas med att chefen föreslår en löneförhöjning.

Arbetstagaren har alltid möjlighet att säga nej till den föreslagna lönen. På en arbetsplats utan lokalt fack brukar ST då kalla till ett ”förstärkt lönesamtal”, där även en HR-företrädare från arbetsgivaren och STs ombudsman deltar. Om det inte leder till enighet finns det inte mer facket kan göra. Hade det däremot funnits ett lokalt fack kunde de ha tagit frågan vidare till förhandlingar.