Elin Moberg, chef utredning och påverkan på Fackförbundet ST, berättar om bakgrunden till besparingarna och vad de fått för konsekvenser.

Hur funkar produktivitetsavdraget?

Varje år får myndigheterna ett anslag från statsbudgeten. Alltså de pengar som de har att röra sig med kommande år. En del av det är anslag för löner. De räknas upp i takt med löneutvecklingen i resten av samhället, men hyvlas ungefär 1-2 % bort. Det är det som är ”produktivitetsavdraget”. Tanken med det är att det ska göra statligt anställda mer effektiva för varje år.

1-2% per år, det låter ju inte som så mycket. Men över tid förstärks det här genom en slags ”ränta på ränta”-effekt. Vi har räknat på det här och sett att om produktivitetsavdraget aldrig hade införts hade myndigheternas anslag för lönekostnader varit 40% större. Man kan också säga att det saknas 62 miljarder kronor. Det hade man kunnat anställa väldigt många personer för.

När infördes avdraget, och varför?

Produktivitetsavdraget infördes i början av 90-talet för att tvinga fram en gradvis effektivisering av statlig verksamhet i samma takt som i det privata näringslivet. Hela idén om att staten ska kunna effektiviseras på samma sätt som ett privat företag bygger på tanken om att näringslivets ideal också kan styra statlig verksamhet.

Men staten kan inte styras som ett företag. Statliga myndigheter ska inte skära ner, plocka bort eller flytta produktionen som ett privat företag. Och statliga myndigheter behöver utöver effektivitet också värna rättssäkerhet, likabehandling och transparens och andra demokratiska värden. I stället blir det medarbetarna som bär största delen av den här besparingen.

"Det är dags att skrota de generella besparingarna i staten. Det får vara slutsparat nu!"

Elin Moberg, chef utredning och påverkan på Fackförbundet ST

Vad har det fått för konsekvenser?

Effektivitet i sig är ju inget negativt. Men om man stramar åt litegrand hela tiden har man till slut slimmat organisationen så mycket att man inte hinner göra det som ska göras på ett bra sätt. För vad ska myndigheterna spara in på till slut? En universitetslärare kan ju inte undervisa snabbare år efter år. Och kortare möten med arbetssökande är ju inte nödvändigtvis mer effektiva utan kanske tvärtom mindre produktiva.

Att det här drabbar arbetsmiljön har vi sett i våra arbetsmiljöundersökningar. År efter år svarar våra medlemmar att stressen bara ökar, och man får mer och mer att göra. Även SCBs undersökningar visar att statligt anställdas arbetssituation har blivit sämre sedan 90-talet och att man är mer stressad i staten än i många andra sektorer på arbetsmarknaden.

Det här drabbar även medborgarna, när handläggningstiderna ökar och det blir svårare att få rätt hjälp från myndigheterna.

Vi ser också att det blir svårare att rekrytera rätt kompetens. Förra året svarade två tredjedelar av myndigheterna att de hade brist på lämpliga sökanden.

Elin Moberg, chef utredning och påverkan på Fackförbundet ST, berättar om bakgrunden till besparingarna och vad de fått för konsekvenser.

Hur funkar produktivitetsavdraget?

Varje år får myndigheterna ett anslag från statsbudgeten. Alltså de pengar som de har att röra sig med kommande år. En del av det är anslag för löner. De räknas upp i takt med löneutvecklingen i resten av samhället, men hyvlas ungefär 1-2 % bort. Det är det som är ”produktivitetsavdraget”. Tanken med det är att det ska göra statligt anställda mer effektiva för varje år.

1-2% per år, det låter ju inte som så mycket. Men över tid förstärks det här genom en slags ”ränta på ränta”-effekt. Vi har räknat på det här och sett att om produktivitetsavdraget aldrig hade införts hade myndigheternas anslag för lönekostnader varit 40% större. Man kan också säga att det saknas 62 miljarder kronor. Det hade man kunnat anställa väldigt många personer för.

När infördes avdraget, och varför?

Produktivitetsavdraget infördes i början av 90-talet för att tvinga fram en gradvis effektivisering av statlig verksamhet i samma takt som i det privata näringslivet. Hela idén om att staten ska kunna effektiviseras på samma sätt som ett privat företag bygger på tanken om att näringslivets ideal också kan styra statlig verksamhet.

Men staten kan inte styras som ett företag. Statliga myndigheter ska inte skära ner, plocka bort eller flytta produktionen som ett privat företag. Och statliga myndigheter behöver utöver effektivitet också värna rättssäkerhet, likabehandling och transparens och andra demokratiska värden. I stället blir det medarbetarna som bär största delen av den här besparingen.

"Det är dags att skrota de generella besparingarna i staten. Det får vara slutsparat nu!"

Elin Moberg, chef utredning och påverkan på Fackförbundet ST

Vad har det fått för konsekvenser?

Effektivitet i sig är ju inget negativt. Men om man stramar åt litegrand hela tiden har man till slut slimmat organisationen så mycket att man inte hinner göra det som ska göras på ett bra sätt. För vad ska myndigheterna spara in på till slut? En universitetslärare kan ju inte undervisa snabbare år efter år. Och kortare möten med arbetssökande är ju inte nödvändigtvis mer effektiva utan kanske tvärtom mindre produktiva.

Att det här drabbar arbetsmiljön har vi sett i våra arbetsmiljöundersökningar. År efter år svarar våra medlemmar att stressen bara ökar, och man får mer och mer att göra. Även SCBs undersökningar visar att statligt anställdas arbetssituation har blivit sämre sedan 90-talet och att man är mer stressad i staten än i många andra sektorer på arbetsmarknaden.

Det här drabbar även medborgarna, när handläggningstiderna ökar och det blir svårare att få rätt hjälp från myndigheterna.

Vi ser också att det blir svårare att rekrytera rätt kompetens. Förra året svarade två tredjedelar av myndigheterna att de hade brist på lämpliga sökanden.