Att vara med och påverka forskningens organisation är en del av Fackförbundet ST:s samhällsansvar. Men forskarvärlden är av intresse av fler skäl. På universiteten utbildas inte bara morgondagens forskare. Många av de personer som idag genomgår forskarutbildning kommer att bli framtidens experter och ledare på företag och i organisationer, inom statsförvaltning och kommuner. Att högskolan erbjuder goda arbetsförhållanden och en demokratisk arbetsmiljö är därför av största betydelse även utanför den akademiska världen.

Ytterligare en anledning till att vi intresserar oss för doktorandernas arbetsmiljö är att forskarutbildningen spelar en central roll i samhällslivet. Genom forskning produceras ny kunskap och idéer som många gånger sprids långt utanför den akademiska världen. Här initieras och förs också en viktig del av det offentliga samtalet. Forskning ges även allt större resurser och förväntas lösa många av de problem som världen står inför.

I slutet av 2020 skickades en enkät ut till doktorander vid åtta lärosäten. Nästan 1000 svarade på enkäten och tydligt är att pandemin påverkat doktorandernas situation avsevärt. Hela 75 procent har arbetat hemifrån i större utsträckning än vad de gjorde innan pandemin bröt ut på allvar i Sverige 2020.

Om pandemins påverkan och hur doktoranders arbetsmiljö upplevs skriver jag om i ST s senaste undersökning Hur mår doktoranden – en rapport från Fackförbundet ST och SFS doktorandkommitté om forskarstuderandes psykosociala arbetsmiljö.

Vi valde alltså att ställa frågor om hur COVID-19 pandemin påverkat forskarutbildningen. Den första frågan rörande COVID-19 var om doktoranden arbetat mer hemifrån under pandemin än före den. Drygt 75 procent uppgav som sagt att de arbetat mera hemifrån och ungefär en femtedel av respondenterna svarade att de arbetat hemifrån i samma omfattning som tidigare. Doktoranderna arbetade sålunda i mycket stor utsträckning på distans. Jämförs resultaten med den rapport som Fackförbundet ST tog fram i maj 2020 om just distansarbete Jobba hemifrån – är distansarbete här för att stanna? visade det sig att 65 procent av de tillfrågade medlemmarna jobbade på distans i större utsträckning. Att doktoranderna arbetade hemifrån i större utsträckning hänger antagligen samman med att lärosätena i ett tidigt skede övergick till distansundervisning och att Campus runt om i landet stängdes.

Om man ser till vetenskapsområdena är det framför allt doktorander inom humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga fält som utökat mängden hemarbete. Detsamma gäller doktorander under 40 år och det var mera vanligt att svenska doktorander jobbade mer hemifrån. Karolinska Institutets doktorander särskilde sig något eftersom betydligt fler uppgav att de arbetat hemifrån i samma utsträckning som innan pandemin. Vid Uppsala universitet var det däremot fler än genomsnittet som ökat sin andel hemarbete.

Därefter frågade vi på vilket sätt pandemin påverkat forskarstudierna. Respondenterna fick ett flertal alternativ att välja bland och ombads att markera flera av dem om de upplevde att de var relevanta för deras situation.

De allra flesta av doktoranderna pekade särskilt på svårigheterna med att konferenser och/eller forskningsresor antingen blivit inställda eller framflyttade, näst vanligast var att kontakterna med handledaren eller forskargruppen minskat. På tredje plats uppgav de svarande att det fanns svårigheter med att arbeta hemifrån. Flera hävdade också att institutionstjänstgöringen, inklusive undervisningen, tagit mer tid än vanligt. Här fanns knappt några skillnader beroende på kön, ålder, bakgrund eller vilket lärosäte doktoranden jobbade på.

Den allra sista frågan som ställdes i enkäten var i vilken utsträckning COVID-19-pandemin har påverkat balansen mellan arbets- och privatlivet.

Det var vanligare att utländska doktorander menade att pandemin hade haft en stark negativ påverkan. Totalt uppgav drygt 16 procent av samtliga svarande detsamma. Något mindre än hälften ansåg att pandemin hade haft en viss negativ påverkan på deras forskarutbildning. En femtedel kände sig inte påverkade överhuvudtaget.

Det är kanske litet förvånande att nästan 16 procent av doktoranderna tyckte att pandemin faktiskt hade haft en viss positiv effekt på deras forskarstudier. Medan den negativa upplevelsen av pandemin motiveras tydligt i enkäten är det mer oklart varför så pass många upplevt den som något positivt. Här finns ett utrymme för olika tolkningar.

Med tanke på de begränsningarna och hinder landets doktorander mött under pandemin är det rimligt att lärosätenas ledning ser positivt på möjligheten att förlänga deras tidsbegränsade anställningar. Har en doktorand till exempel inte kunnat arbeta med sitt avhandlingsarbete och hamnat efter med sin forskning borde det självklara vara att förlänga anställningen.

Frågan om förlängningen ska vara generell eller inte diskuteras redan ute på lärosätena. Det är dock viktigt att avgörandet inte ligger hos den enskilda handledaren utan att beslutet tas på en övergripande nivå. Ytterligare ett viktigt steg är att se till att den individuella studieplanen uppdateras och att det där görs tydligt vilka eventuella hinder doktoranden mött på grund av pandemin. Det skulle bli ett relativt bra underlag för fortsatta beslut kring förlängningsfrågan. Generellt vore det en fördel om lärosätenas ledningar riktade fokus på vad pandemin har och har haft för konsekvenser för forskarutbildningen (det är inte bara grundutbildningsstudenter som påverkats), och ta fram strategier för hur lärosätena kan se till att kvaliteten förblir hög och de negativa konsekvenserna för doktorandernas redan problematiska arbetsmiljö minimeras. Även regeringen bör ta detta på allvar genom att tillföra ekonomiska resurser för att konsekvenserna av pandemin inte ska drabba framtida doktorander. En förlängning av doktorandtjänsterna kommer förstås att leda till ökade kostnader för lärosätena. Det är viktigt att dessa ökade kostnader inte får konsekvensen att lärosätena tvingas dra ner på framtida nya doktorandanställningar.

Inger Ehn-Knobblock, utredare Fackförbundet ST

Att vara med och påverka forskningens organisation är en del av Fackförbundet ST:s samhällsansvar. Men forskarvärlden är av intresse av fler skäl. På universiteten utbildas inte bara morgondagens forskare. Många av de personer som idag genomgår forskarutbildning kommer att bli framtidens experter och ledare på företag och i organisationer, inom statsförvaltning och kommuner. Att högskolan erbjuder goda arbetsförhållanden och en demokratisk arbetsmiljö är därför av största betydelse även utanför den akademiska världen.

Ytterligare en anledning till att vi intresserar oss för doktorandernas arbetsmiljö är att forskarutbildningen spelar en central roll i samhällslivet. Genom forskning produceras ny kunskap och idéer som många gånger sprids långt utanför den akademiska världen. Här initieras och förs också en viktig del av det offentliga samtalet. Forskning ges även allt större resurser och förväntas lösa många av de problem som världen står inför.

I slutet av 2020 skickades en enkät ut till doktorander vid åtta lärosäten. Nästan 1000 svarade på enkäten och tydligt är att pandemin påverkat doktorandernas situation avsevärt. Hela 75 procent har arbetat hemifrån i större utsträckning än vad de gjorde innan pandemin bröt ut på allvar i Sverige 2020.

Om pandemins påverkan och hur doktoranders arbetsmiljö upplevs skriver jag om i ST s senaste undersökning Hur mår doktoranden – en rapport från Fackförbundet ST och SFS doktorandkommitté om forskarstuderandes psykosociala arbetsmiljö.

Vi valde alltså att ställa frågor om hur COVID-19 pandemin påverkat forskarutbildningen. Den första frågan rörande COVID-19 var om doktoranden arbetat mer hemifrån under pandemin än före den. Drygt 75 procent uppgav som sagt att de arbetat mera hemifrån och ungefär en femtedel av respondenterna svarade att de arbetat hemifrån i samma omfattning som tidigare. Doktoranderna arbetade sålunda i mycket stor utsträckning på distans. Jämförs resultaten med den rapport som Fackförbundet ST tog fram i maj 2020 om just distansarbete Jobba hemifrån – är distansarbete här för att stanna? visade det sig att 65 procent av de tillfrågade medlemmarna jobbade på distans i större utsträckning. Att doktoranderna arbetade hemifrån i större utsträckning hänger antagligen samman med att lärosätena i ett tidigt skede övergick till distansundervisning och att Campus runt om i landet stängdes.

Om man ser till vetenskapsområdena är det framför allt doktorander inom humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga fält som utökat mängden hemarbete. Detsamma gäller doktorander under 40 år och det var mera vanligt att svenska doktorander jobbade mer hemifrån. Karolinska Institutets doktorander särskilde sig något eftersom betydligt fler uppgav att de arbetat hemifrån i samma utsträckning som innan pandemin. Vid Uppsala universitet var det däremot fler än genomsnittet som ökat sin andel hemarbete.

Därefter frågade vi på vilket sätt pandemin påverkat forskarstudierna. Respondenterna fick ett flertal alternativ att välja bland och ombads att markera flera av dem om de upplevde att de var relevanta för deras situation.

De allra flesta av doktoranderna pekade särskilt på svårigheterna med att konferenser och/eller forskningsresor antingen blivit inställda eller framflyttade, näst vanligast var att kontakterna med handledaren eller forskargruppen minskat. På tredje plats uppgav de svarande att det fanns svårigheter med att arbeta hemifrån. Flera hävdade också att institutionstjänstgöringen, inklusive undervisningen, tagit mer tid än vanligt. Här fanns knappt några skillnader beroende på kön, ålder, bakgrund eller vilket lärosäte doktoranden jobbade på.

Den allra sista frågan som ställdes i enkäten var i vilken utsträckning COVID-19-pandemin har påverkat balansen mellan arbets- och privatlivet.

Det var vanligare att utländska doktorander menade att pandemin hade haft en stark negativ påverkan. Totalt uppgav drygt 16 procent av samtliga svarande detsamma. Något mindre än hälften ansåg att pandemin hade haft en viss negativ påverkan på deras forskarutbildning. En femtedel kände sig inte påverkade överhuvudtaget.

Det är kanske litet förvånande att nästan 16 procent av doktoranderna tyckte att pandemin faktiskt hade haft en viss positiv effekt på deras forskarstudier. Medan den negativa upplevelsen av pandemin motiveras tydligt i enkäten är det mer oklart varför så pass många upplevt den som något positivt. Här finns ett utrymme för olika tolkningar.

Med tanke på de begränsningarna och hinder landets doktorander mött under pandemin är det rimligt att lärosätenas ledning ser positivt på möjligheten att förlänga deras tidsbegränsade anställningar. Har en doktorand till exempel inte kunnat arbeta med sitt avhandlingsarbete och hamnat efter med sin forskning borde det självklara vara att förlänga anställningen.

Frågan om förlängningen ska vara generell eller inte diskuteras redan ute på lärosätena. Det är dock viktigt att avgörandet inte ligger hos den enskilda handledaren utan att beslutet tas på en övergripande nivå. Ytterligare ett viktigt steg är att se till att den individuella studieplanen uppdateras och att det där görs tydligt vilka eventuella hinder doktoranden mött på grund av pandemin. Det skulle bli ett relativt bra underlag för fortsatta beslut kring förlängningsfrågan. Generellt vore det en fördel om lärosätenas ledningar riktade fokus på vad pandemin har och har haft för konsekvenser för forskarutbildningen (det är inte bara grundutbildningsstudenter som påverkats), och ta fram strategier för hur lärosätena kan se till att kvaliteten förblir hög och de negativa konsekvenserna för doktorandernas redan problematiska arbetsmiljö minimeras. Även regeringen bör ta detta på allvar genom att tillföra ekonomiska resurser för att konsekvenserna av pandemin inte ska drabba framtida doktorander. En förlängning av doktorandtjänsterna kommer förstås att leda till ökade kostnader för lärosätena. Det är viktigt att dessa ökade kostnader inte får konsekvensen att lärosätena tvingas dra ner på framtida nya doktorandanställningar.

Inger Ehn-Knobblock, utredare Fackförbundet ST