Att investera i statens anställda är att investera i Sveriges säkerhet
Publicerad: 2023-06-14
Blogg Vi var oförberedda på pandemin. Det har konstaterats gång på gång, senast i en granskning av Riksrevisionen. Slutsatsen, ”[a]tt regeringens styrning inte tagit höjd för att smittskyddet behöver fungera effektivt både i ett normalläge och vid pandemier.”, är frustrerande. Det borde vi ju ha räknat ut, eftersom det blir den oundvikliga konsekvensen av att slimma samhällsviktiga funktioner till bristningsgränsen.
Förbättringspotentialen inför kommande kriser är stor. I det lilla perspektivet ger granskningar likt Riksrevisionens fingervisningar om vad som behöver åtgärdas för att vi ska bli bättre rustade. I ett större perspektiv behöver vi som samhälle ta en tankeställare om vilken typ av beredskap vi vill ha. Ambitionsnivån behöver uppenbarligen höjas rejält om det offentliga ska lyckas hantera något annat än normallägen. Den nuvarande samhällsapparaten, det som är kvar efter nedmonteringar och införandet av ett slimmat just-in-time-maskineri, är uppenbarligen inte uppgiften värdigt.
Upprustningen av Sveriges krisberedskap är som tur är redan satt i rörelse. Vägen till målet är dock lång, och listan över vad som behöver göras kan göras oändlig. Det militära försvaret, det civila försvaret, civilsamhället och näringslivet – alla är i behov av styrning och resurser för att kunna göra sin del i beredskapssystemet.
Det är ingen tacksam uppgift regeringen har att fatta beslut om prioriteringar. Men även om regeringen är högst ansvarig för upprustningsprocessen behöver även andra aktörer göra sitt. Det gäller inte minst de statliga arbetsgivarna. Från ett fackligt perspektiv finns det mycket de kan göra för att lyckas bättre med sina uppgifter. Högt upp på vår önskelista står åtgärder som bidrar till att säkra kompetensförsörjningen.
Finns kompetensen för att stärka beredskapen?
För att höja landets beredskapsförmåga är det nämligen avgörande att vi får människor att vilja jobba med de samhällsviktiga uppdragen. Det spelar ingen roll vilka investeringar som görs i övrigt om inte personalen finns där. Här har staten ett gigantiskt problem, eftersom det inte finns tillräckligt många som vill jobba statligt. Det påminns vi om årligen genom Arbetsgivarverkets Kompetensbarometer, som återkommande visar att kompetensbristen förvärras. Sådan har trenden sett ut i tjugo års tid.
Det här är problematiskt för staten i stort, och särskilt för vissa arbetsgivare. Sveriges domstolar har sedan länge dömt ut kompetensförsörjningen som sitt största problemområde. Att behoven av nyrekryteringar hos Kriminalvården är enormt kan inte ens den kriminellt oupplyste ha missat.
Problemet växer ytterligare med tanke på de utökade krav som kommer ställas på myndigheternas beredskapsförmåga de närmaste åren. Det kommer kräva stora tillskott av specialistkompetens på säkerhetsområdet. Sådan växer inte på träd, och staten är inte de enda som skriker efter den. Att staten länge brottats med att attrahera arbetskraft bådar därför inte gott.
Vad beror kompetensbristen på?
Statliga arbetsgivare kan inte i alla lägen stoltsera med de bästa lönerna, men de har tidigare haft komparativa fördelar på arbetsmarknaden tack vare att de kunnat erbjuda samhällsviktiga arbetsuppgifter, goda anställningsvillkor och en hållbar arbetsmiljö. Med tiden har dock dessa suddats ut. Övriga delar av arbetsmarknaden har kommit ikapp på villkorssidan. Framförallt har arbetsmiljön utvecklats i fel riktning till att bli allt annat än hållbar. Den som är bekant med vår problemanalys känner till vad vi menar är förklaringen.
Statliga arbetsgivare har länge varit styvmoderligt behandlade. Den företagsinspirerade ekonomistyrning som politiken bedrivit – med produktivitetsavdraget i spetsen - har urholkat statsförvaltningen i 30 års tid. För att få budgeten att gå ihop har myndigheter tvingats slimma sina verksamheter, primärt på personalsidan. Arbetsbelastningen och arbetsmiljön har därmed blivit succesivt sämre.
Kompetensbristen är i ljuset av denna utveckling begriplig. Det är tur att staten alltjämt har en stark pull-faktor i form av de samhällsviktiga arbetsuppgifterna. Men frågan är om det räcker? Inte ens den mest engagerade medarbetaren blir långvarig om arbetsbelastningen är så hög att hen inte hinner utföra sina arbetsuppgifter. Och det är, som vi konstaterat i Otillräcklig stat, precis så läget ser ut.
Något måste göras för att den statliga anställningen ska bli mer attraktiv. Det är mer akut än någonsin, givet det stora rekryteringsbehov som finns med hänsyn till säkerhetsläget. Vi vet precis vad.
Arbetsgivarverket måste agera
För det första måste effektiviseringshetsen och det race-to-the-bottom som inleddes genom 90-talets åtstramningsreformer få ett slut. Annars kommer inte en enda själ vilja jobba statligt om 30 år. Vi vet att Arbetsgivarverket i stycken delar vår kritik mot politikens strama ekonomistyrning, och vi hoppas att vår motpart blir än tydligare och liksom vi ställer krav på reformer. Produktivitetsavdragets negativa inverkan på statsförvaltningen är ett lika stort problem för dem som för oss.
För det andra behöver Arbetsgivarverket använda de verktyg de har till buds för att avhjälpa kompetensbristen. Som av en händelse väntar ett gyllene läge till det runt hörnet. Nästa vecka drar nämligen avtalsrörelsen för statens anställda igång, då vi växlar yrkanden med arbetsgivarna. I de förhandlingar som följer under hösten kan Arbetsgivarverket göra en skillnad för den statliga anställningens attraktionskraft, genom att lyssna till vad arbetstagarna vill ha för att jobba statligt och sockra erbjudandet därefter.
Arbetsgivarna måste helt enkelt agera för att återvinna de komparativa fördelar som gått förlorade, annars kommer varken arbetstagare lockas till eller vilja stanna i statens famn. Att lönenivåerna ska förändras drastiskt på kort sikt är inte troligt, åtminstone inte i denna avtalsrörelse givet rådande inflation. Det arbetsgivarna däremot kan erbjuda, som såväl våra medlemmar som människor på arbetsmarknaden efterfrågar, är bättre och mer flexibla anställningsvillkor. Som arbetstidsförkortning, generösa förutsättningar för distansarbete eller utökade möjligheter till kompetensutveckling. Våra medlemmar har gott om förslag.
Tiden att investera i statligt anställda är nu
Det Arbetsgivarverket måste förstå är att förbättrade anställningsvillkor är den absolut bästa hand de kan spela för att lösa kompetensbristen. Visst kommer det kosta, men alternativet – att kompetensbristen förvärras ytterligare – vore förödande. Det kommer ju försämra deras medlemsorganisationers förutsättningar att utföra sina uppdrag ytterligare.
Nej Arbetsgivarverket, det här är verkligen ingen tuff tankenöt. Ni har chansen att på en och samma gång investera i statens anställda, i de statliga verksamheternas förmåga att utföra sina uppdrag och i Sveriges säkerhet. Ta den. Därefter gör vi gemensam sak och ser till att avskaffa produktivitetsavdraget av bara farten.
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST