När Hans Strömstedt svarar i telefon är han på sin arbetsplats på Försäkringskassan i sydvästra delen av Sverige. Han vill inte uttala sig som företrädare för myndigheten utan som privatperson.

Här på sitt kontor möter han unga personer mellan 20 och 30 år som har exempelvis neuropsykiatriska diagnoser, svåra depressioner, fysiska åkommor eller en cancerdiagnos med en längre behandlingstid – unga människor som av olika skäl har nedsatt arbetsförmåga, behöver stöd och har behov av aktivitetsersättning under minst ett år.

Samhällets allra mest utsatta personer. De försäkrade, som det heter på Försäkringskassans språk, är alla människor för Hans.

– För mig är det Lisa och Johan som jag möter. Vi tar kontakt och frågar vad vi ska hitta på, vad de behöver, om de vet vilka möjligheter som finns. Det kan ta många försök innan de klarar av att komma på ett inbokat möte. För dem är saker som är enkla för andra, som att komma på ett möte, ofta svårt.  

Ett tag skulle de försäkrade kallas för kunder, men det har blivit mer ovanligt, säger Hans. 
– Jag och många andra som har det här jobbet är ganska omhuldande. Jag tycker verkligen om det jag gör och jag brinner för mitt jobb, konstaterar han.

Hans, som jobbat på Försäkringskassan med aktivitetsersättning i över tio år, berättar att han känner ett stort ansvar för sitt jobb. Stressen är ett ständigt återkommande inslag, som har flera orsaker. Dels den objektiva arbetsbördan, men också den stress och det ansvar som det innebär att jobba med den här utsatta målgruppen.

– Det är viktigt att vårt arbete inte blir tokigt, så att inte Lisa blir av med sin lägenhet på grund av ett läkarintyg som hon hade glömt. Jobbet innebär både ett formellt och informellt ansvar, menar Hans. 

I teamet som han jobbar i finns flera kollegor som varit med sedan han började för tio år sedan. Under åren har det varit olika många som jobbat i teamet, allt från sex till tio personer. På arbetsplatsen händer det att personal omflyttas till andra områden där det saknas personal, vilket framförallt blivit mer vanligt förekommande under pandemin. Under perioder med färre kollegor i teamet ökar arbetsbelastningen och stressen. Då blir det svårt att få det att gå ihop. 

Hans tycker ändå att de kan leva upp till sitt uppdrag på ett bra sätt och arbetar för att skapa en buffert inför stressigare perioder, som exempelvis på våren och sommaren då fler ansökningar brukar komma in. Han tillägger: 

– Alla ansökningar som kommer in får ett svar. Att ha en dialog, skapa förtroende med den försäkrade och följa upp och samordna insatser är det som kan skjutas upp, av olika skäl.   

Stressen hänger också ihop med det produktivitetskrav som de anställda har, med produktionsmål att leva upp till. 

Under pandemin har det kommit nya lagar och handläggningen av smittbärarpenningen på Försäkringskassan har ökat explosionsartat. Bland kollegor har den frivilliga övertiden gått upp.

När Hans Strömstedt svarar i telefon är han på sin arbetsplats på Försäkringskassan i sydvästra delen av Sverige. Han vill inte uttala sig som företrädare för myndigheten utan som privatperson.

Här på sitt kontor möter han unga personer mellan 20 och 30 år som har exempelvis neuropsykiatriska diagnoser, svåra depressioner, fysiska åkommor eller en cancerdiagnos med en längre behandlingstid – unga människor som av olika skäl har nedsatt arbetsförmåga, behöver stöd och har behov av aktivitetsersättning under minst ett år.

Samhällets allra mest utsatta personer. De försäkrade, som det heter på Försäkringskassans språk, är alla människor för Hans.

– För mig är det Lisa och Johan som jag möter. Vi tar kontakt och frågar vad vi ska hitta på, vad de behöver, om de vet vilka möjligheter som finns. Det kan ta många försök innan de klarar av att komma på ett inbokat möte. För dem är saker som är enkla för andra, som att komma på ett möte, ofta svårt.  

Ett tag skulle de försäkrade kallas för kunder, men det har blivit mer ovanligt, säger Hans. 
– Jag och många andra som har det här jobbet är ganska omhuldande. Jag tycker verkligen om det jag gör och jag brinner för mitt jobb, konstaterar han.

Hans, som jobbat på Försäkringskassan med aktivitetsersättning i över tio år, berättar att han känner ett stort ansvar för sitt jobb. Stressen är ett ständigt återkommande inslag, som har flera orsaker. Dels den objektiva arbetsbördan, men också den stress och det ansvar som det innebär att jobba med den här utsatta målgruppen.

– Det är viktigt att vårt arbete inte blir tokigt, så att inte Lisa blir av med sin lägenhet på grund av ett läkarintyg som hon hade glömt. Jobbet innebär både ett formellt och informellt ansvar, menar Hans. 

I teamet som han jobbar i finns flera kollegor som varit med sedan han började för tio år sedan. Under åren har det varit olika många som jobbat i teamet, allt från sex till tio personer. På arbetsplatsen händer det att personal omflyttas till andra områden där det saknas personal, vilket framförallt blivit mer vanligt förekommande under pandemin. Under perioder med färre kollegor i teamet ökar arbetsbelastningen och stressen. Då blir det svårt att få det att gå ihop. 

Hans tycker ändå att de kan leva upp till sitt uppdrag på ett bra sätt och arbetar för att skapa en buffert inför stressigare perioder, som exempelvis på våren och sommaren då fler ansökningar brukar komma in. Han tillägger: 

– Alla ansökningar som kommer in får ett svar. Att ha en dialog, skapa förtroende med den försäkrade och följa upp och samordna insatser är det som kan skjutas upp, av olika skäl.   

Stressen hänger också ihop med det produktivitetskrav som de anställda har, med produktionsmål att leva upp till. 

Under pandemin har det kommit nya lagar och handläggningen av smittbärarpenningen på Försäkringskassan har ökat explosionsartat. Bland kollegor har den frivilliga övertiden gått upp.