Regeringen har nyligen fattat beslut om en proposition om att införa en angiverilag. Den har nu skickats, i stort, oförändrad vidare till riksdagen för beslut och genomförande i sommar. Varken en stor del av remissinstansernas eller Lagrådets synpunkter har beaktats.

När vi gick samman var det för att försvara något grundläggande: tilliten mellan människor och de institutioner som ska finnas där när vi behöver dem. När regeringen nu har gått vidare med lagförslaget, om än i något mildrad form efter omfattande motstånd, kvarstår fortfarande grundproblemet. Det flyttar fokus från statens ansvar att värna människor och skydda grundläggande rättigheter till individers skyldighet att kontrollera varandra. Det gör offentligt anställda till gränsvakter i människors vardag och riskerar att förvandla tillit till misstänksamhet.

Människor drar sig undan och isoleras

Erfarenheter från andra länder visar att sådan lagstiftning inte leder till ökat förtroende eller bättre samhällsfunktioner. Tvärtom skapar den undanträngning: människor drar sig undan, isoleras och blir svårare att nå. Det är då samhällets mest grundläggande skyddsnät börjar brista. Resultatet riskerar att bli det motsatta av vad regeringen säger sig vilja uppnå: ett större, inte mindre, skuggsamhälle.

Efter omfattande kritik valde regeringen att begränsa vilka myndigheter som omfattas av angiveriplikten. Det är ett resultat av den breda mobilisering som skett, och visar att motstånd gör skillnad. Men trots begränsad omfattning gör lagen så att vissa människor i Sverige inte kan kontakta välfärden utan allvarliga repressiva konsekvenser.

I förslagets nuvarande form finns flera luckor som urholkar undantagen. Sjukhus registrerar till exempel födslar till Skatteverket, som i sin tur omfattas av angiveriplikten. Föräldrar tvingas då stå inför valet att söka vård, eller skydda sig från att bli upptäckta. När människor börjar tveka inför att ha kontakt med myndigheter, har något gått fel i grunden. Ingen lag som skapar sådan rädsla kan sägas stärka vårt samhälle.

Och redan innan lagen har trätt i kraft har det skapat just rädsla och oro. Sådan rädsla har en dokumenterat avkylande effekt, inte bara för de som direkt berörs, utan även för de som tvingas arbeta i ett etiskt och rättsligt gränsland.

Sverige har länge byggt sin demokrati på tillit. Tillit mellan människor, och tillit till institutioner. Den tilliten har varit avgörande både för välfärdens funktion och för respekten för rättsstaten. Angiverilagstiftning riskerar att undergräva just detta fundament.

Står fast vid samma övertygelse i dag

Detta är inte en fråga som borde splittra samhället längs partipolitiska eller ideologiska linjer. När så många röster från så många olika delar av samhället varnar för samma sak, förtjänar det att tas på största allvar.

Vi som skriver detta stod upp mot angiveriförslaget när det först presenterades. Vi gjorde det för barnens rätt till skolgång, för sjukas rätt till vård och för offentligt anställdas möjlighet att utföra sitt arbete utan att bryta mot sin yrkesetik.

Vi står fast vid samma övertygelse i dag. Ett samhälle som bygger på tillit, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter blir inte starkare av angiveri. Det blir svagare.

Därför säger vi igen: vi vill inte ha en angiverilag i Sverige. Nu ligger ansvaret hos riksdagen.

Heike Erkers, ordförande, Akademikerförbundet SSR

Anna Johansson, generalsekreterare, Amnesty International Sverige

Elin Wernquist, generalsekreterare, Barnrättsbyrån

Sofia Walan, generalsekreterare, Civil Rights Defenders

Anna Troberg, ordförande, DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor

Etikrådet inom Svensk sjuksköterskeförening

Emma Henriksson, generalsekreterare, Famna

Britta Lejon, förbundsordförande, Fackförbundet ST

Veronica Magnusson, förbundsordförande, Fackförbundet Vision

Joel Larsson, Femövertolv

Markus Henriksson, ordförande, Flyktinggruppernas Riksråd (FARR)

Robin Zachari, kanslichef, Folkrörelsen Skiftet

Maja Frankel, generalsekreterare, Friends

Petter Skogar, VD, Fremia

Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna

Victor Åström, t.f. generalsekreterare, Ideella Sverige

Malin Ragnegård, förbundsordförande, Kommunal

Hannah Laustiola, generalsekreterare, Läkare i Världen

Eva Helmersson, förbundsordförande, Neuroförbundet

Nathalie Piehl, t.f. generalsekreterare, Plan International Sverige

Lovise Brade, förbundsordförande, RFSL

Sara Damber, Sverigechef, Rädda Barnen

Silvia Ernhagen, generalsekreterare, Svensk biblioteksförening

Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter

Hanna Kataoka, förbundsordförande, Sveriges läkarförbund

Kristina Taylor, ordförande, Sveriges Psykologförbund

Calle Per Hendor Jonsson, ordförande, Uppsala Studentkår

Sineva Ribeiro, förbundsordförande, Vårdförbundet

Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU

Regeringen har nyligen fattat beslut om en proposition om att införa en angiverilag. Den har nu skickats, i stort, oförändrad vidare till riksdagen för beslut och genomförande i sommar. Varken en stor del av remissinstansernas eller Lagrådets synpunkter har beaktats.

När vi gick samman var det för att försvara något grundläggande: tilliten mellan människor och de institutioner som ska finnas där när vi behöver dem. När regeringen nu har gått vidare med lagförslaget, om än i något mildrad form efter omfattande motstånd, kvarstår fortfarande grundproblemet. Det flyttar fokus från statens ansvar att värna människor och skydda grundläggande rättigheter till individers skyldighet att kontrollera varandra. Det gör offentligt anställda till gränsvakter i människors vardag och riskerar att förvandla tillit till misstänksamhet.

Människor drar sig undan och isoleras

Erfarenheter från andra länder visar att sådan lagstiftning inte leder till ökat förtroende eller bättre samhällsfunktioner. Tvärtom skapar den undanträngning: människor drar sig undan, isoleras och blir svårare att nå. Det är då samhällets mest grundläggande skyddsnät börjar brista. Resultatet riskerar att bli det motsatta av vad regeringen säger sig vilja uppnå: ett större, inte mindre, skuggsamhälle.

Efter omfattande kritik valde regeringen att begränsa vilka myndigheter som omfattas av angiveriplikten. Det är ett resultat av den breda mobilisering som skett, och visar att motstånd gör skillnad. Men trots begränsad omfattning gör lagen så att vissa människor i Sverige inte kan kontakta välfärden utan allvarliga repressiva konsekvenser.

I förslagets nuvarande form finns flera luckor som urholkar undantagen. Sjukhus registrerar till exempel födslar till Skatteverket, som i sin tur omfattas av angiveriplikten. Föräldrar tvingas då stå inför valet att söka vård, eller skydda sig från att bli upptäckta. När människor börjar tveka inför att ha kontakt med myndigheter, har något gått fel i grunden. Ingen lag som skapar sådan rädsla kan sägas stärka vårt samhälle.

Och redan innan lagen har trätt i kraft har det skapat just rädsla och oro. Sådan rädsla har en dokumenterat avkylande effekt, inte bara för de som direkt berörs, utan även för de som tvingas arbeta i ett etiskt och rättsligt gränsland.

Sverige har länge byggt sin demokrati på tillit. Tillit mellan människor, och tillit till institutioner. Den tilliten har varit avgörande både för välfärdens funktion och för respekten för rättsstaten. Angiverilagstiftning riskerar att undergräva just detta fundament.

Står fast vid samma övertygelse i dag

Detta är inte en fråga som borde splittra samhället längs partipolitiska eller ideologiska linjer. När så många röster från så många olika delar av samhället varnar för samma sak, förtjänar det att tas på största allvar.

Vi som skriver detta stod upp mot angiveriförslaget när det först presenterades. Vi gjorde det för barnens rätt till skolgång, för sjukas rätt till vård och för offentligt anställdas möjlighet att utföra sitt arbete utan att bryta mot sin yrkesetik.

Vi står fast vid samma övertygelse i dag. Ett samhälle som bygger på tillit, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter blir inte starkare av angiveri. Det blir svagare.

Därför säger vi igen: vi vill inte ha en angiverilag i Sverige. Nu ligger ansvaret hos riksdagen.

Heike Erkers, ordförande, Akademikerförbundet SSR

Anna Johansson, generalsekreterare, Amnesty International Sverige

Elin Wernquist, generalsekreterare, Barnrättsbyrån

Sofia Walan, generalsekreterare, Civil Rights Defenders

Anna Troberg, ordförande, DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor

Etikrådet inom Svensk sjuksköterskeförening

Emma Henriksson, generalsekreterare, Famna

Britta Lejon, förbundsordförande, Fackförbundet ST

Veronica Magnusson, förbundsordförande, Fackförbundet Vision

Joel Larsson, Femövertolv

Markus Henriksson, ordförande, Flyktinggruppernas Riksråd (FARR)

Robin Zachari, kanslichef, Folkrörelsen Skiftet

Maja Frankel, generalsekreterare, Friends

Petter Skogar, VD, Fremia

Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna

Victor Åström, t.f. generalsekreterare, Ideella Sverige

Malin Ragnegård, förbundsordförande, Kommunal

Hannah Laustiola, generalsekreterare, Läkare i Världen

Eva Helmersson, förbundsordförande, Neuroförbundet

Nathalie Piehl, t.f. generalsekreterare, Plan International Sverige

Lovise Brade, förbundsordförande, RFSL

Sara Damber, Sverigechef, Rädda Barnen

Silvia Ernhagen, generalsekreterare, Svensk biblioteksförening

Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter

Hanna Kataoka, förbundsordförande, Sveriges läkarförbund

Kristina Taylor, ordförande, Sveriges Psykologförbund

Calle Per Hendor Jonsson, ordförande, Uppsala Studentkår

Sineva Ribeiro, förbundsordförande, Vårdförbundet

Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU