Idag, den 25 juli, överlämnades betänkandet ”Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel” (SOU 2025:87) till justitieminister Gunnar Strömmer.

Syftet med utredningen är gott. Även om Sverige är ett av de minst korrupta länderna i världen så har korruptionen ökat de senaste åren. Denna negativa trend behöver vi komma till rätta med. I utredningen finns också flera vällovliga förslag. Men när det gäller skärpningen av offentlig­anställdas straffansvar skjuter den snett och missar målet.

Att, som utredningen föreslår, införa en ny straffbestämmelse för att offentlig­anställda lättare ska kunna ställas inför rätta för fel som begåtts i tjänsten, skapar fler problem än det löser. Risken att anklagas för det nya brottet ”missbruk av offentlig ställning”, med flera års fängelse i straffskalan, kan leda till rädsla och tystnad hos en tjänstemannakår vars oberoende och mod är helt avgörande för en effektiv och fungerande förvaltning.

Vi vet. För vi företräder offentligt anställda i kommunal, regional och statlig sektor. Därför uppmanar vi regeringen att inte göra verklighet av förslaget om en ny straffbestämmelse mot offentliganställda. 

Det finns redan ett omfattande och välfungerande sanktions­system för fel som görs i tjänsten. Offentliga tjänstemän kan i dag avkrävas ansvar ur ett arbetsrättsligt, offentligrättsligt och straffrättsligt perspektiv. Anställda kan till exempel dömas för såväl tjänstefel som andra brott, bli avskedade och åläggas disciplinära åtgärder. Så sent som 2022 drog utredningen i betänkandet SOU 2022:2 slutsatsen att rättssystemet redan täcker in tjänstemannaansvaret på ett fullgott sätt och föreslog därför inga vidare åtgärder. 

Den nu presenterade utredningen konstaterar också att en stor del av de straffvärda handlingarna redan är kriminaliserade. Ändå vill man skärpa reglerna.

Utredningen har pekat ut två områden som inte alltid omfattas av dagens tjänstefels­bestämmelse eftersom det inte skett vid myndighets­utövning: missbruk av allmänna medel – bland annat i samband med offentlig upphandling – och kommunalt lag- och domstolstrots. Dessa luckor vill man täppa till.

Men i stället för en tydlig och snäv reglering som med juridisk precision ringar in det som avses, väljer utredningen ett mycket brett anslag: Straffbestämmelsen föreslås omfatta situationer där en offentliganställds handlande har brutit mot en generell norm och lett till att någon otillbörligt missgynnats eller fått en otillbörlig förmån.

Denna formulering lämnar ett allt för stort utrymme för tolkningar. Vad är en generell norm och när är man missgynnad? Är man missgynnad så snart ett beslut eller en åtgärd går en emot? Risken är stor för okynnes­anmälningar på helt andra grunder än de avsedda.

Bestämmelsens tillämpningsområde överstiger vida de utpekade problem­områdena och omfattar alla 1,5 miljoner offentligt anställda. Även mindre felsteg och handlingar som inte är kopplade till myndighetsutövning kan utgöra brott.

Ett effektivt och trovärdigt straffsystem bygger på juridiska principer om att en kriminalisering ska avse ett identifierat, konkretiserat och skyddsvärt intresse. Vi menar att utredningens förslag står i strid med dessa principer, vilket riskerar att underminera rättssäkerheten.

Syftet med förslaget må vara vällovligt, men man missar målet. I stället för att säkerställa en rättssäker offentlig förvaltning riskerar man det motsatta. Vi ser allvarliga konsekvenser som i förlängningen drabbar medborgarna: 

• Förvärrad osäkerhets- och tystnadskultur. När även bagatellartade fel i tjänsten kan leda till brottsanklagelser finns risk att tjänstemän drar sig för att påtala brister och larma om missförhållanden. Detta på grund av rädslan att i samband med det själv bli föremål för granskning eller anklagelser. Brottet missbruk av offentlig ställning öppnar också upp för möjlighet till påtryckningar som påverkar tjänstemännens förutsättningar att utföra sitt jobb.
• Längre handläggningstider och minskad effektivitet. Rädsla för att göra felförlänger beslutsprocessen ochkan leda till längre handläggningstider. Det kan också öka regelstyrning och detalj­reglering, eftersom risken att straffas ökar behovet av detaljerade riktlinjer. 
• Större svårigheter att rekrytera och behålla medarbetare. I verksamheter med redan utmanande och svåra arbetsuppgifter riskerar ett utökat straffrättsligt ansvar att göra det mindre attraktivt att arbeta inom offentlig förvaltning. 
• En ökad belastning på rättsväsendet. Redan i dag avskrivs årligen tusentals anmälningar om tjänstefel av åklagare för att de saknar substans eller avser ringa brott som inte omfattas av straffansvar. Utredningens förslag om ”missbruk av offentlig ställning” riskerar att leda till att betydligt fler ogrundade anmälningar och icke straffvärda handlingar måste hanteras av rättsväsendet. 

Idag, den 25 juli, överlämnades betänkandet ”Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel” (SOU 2025:87) till justitieminister Gunnar Strömmer.

Syftet med utredningen är gott. Även om Sverige är ett av de minst korrupta länderna i världen så har korruptionen ökat de senaste åren. Denna negativa trend behöver vi komma till rätta med. I utredningen finns också flera vällovliga förslag. Men när det gäller skärpningen av offentlig­anställdas straffansvar skjuter den snett och missar målet.

Att, som utredningen föreslår, införa en ny straffbestämmelse för att offentlig­anställda lättare ska kunna ställas inför rätta för fel som begåtts i tjänsten, skapar fler problem än det löser. Risken att anklagas för det nya brottet ”missbruk av offentlig ställning”, med flera års fängelse i straffskalan, kan leda till rädsla och tystnad hos en tjänstemannakår vars oberoende och mod är helt avgörande för en effektiv och fungerande förvaltning.

Vi vet. För vi företräder offentligt anställda i kommunal, regional och statlig sektor. Därför uppmanar vi regeringen att inte göra verklighet av förslaget om en ny straffbestämmelse mot offentliganställda. 

Det finns redan ett omfattande och välfungerande sanktions­system för fel som görs i tjänsten. Offentliga tjänstemän kan i dag avkrävas ansvar ur ett arbetsrättsligt, offentligrättsligt och straffrättsligt perspektiv. Anställda kan till exempel dömas för såväl tjänstefel som andra brott, bli avskedade och åläggas disciplinära åtgärder. Så sent som 2022 drog utredningen i betänkandet SOU 2022:2 slutsatsen att rättssystemet redan täcker in tjänstemannaansvaret på ett fullgott sätt och föreslog därför inga vidare åtgärder. 

Den nu presenterade utredningen konstaterar också att en stor del av de straffvärda handlingarna redan är kriminaliserade. Ändå vill man skärpa reglerna.

Utredningen har pekat ut två områden som inte alltid omfattas av dagens tjänstefels­bestämmelse eftersom det inte skett vid myndighets­utövning: missbruk av allmänna medel – bland annat i samband med offentlig upphandling – och kommunalt lag- och domstolstrots. Dessa luckor vill man täppa till.

Men i stället för en tydlig och snäv reglering som med juridisk precision ringar in det som avses, väljer utredningen ett mycket brett anslag: Straffbestämmelsen föreslås omfatta situationer där en offentliganställds handlande har brutit mot en generell norm och lett till att någon otillbörligt missgynnats eller fått en otillbörlig förmån.

Denna formulering lämnar ett allt för stort utrymme för tolkningar. Vad är en generell norm och när är man missgynnad? Är man missgynnad så snart ett beslut eller en åtgärd går en emot? Risken är stor för okynnes­anmälningar på helt andra grunder än de avsedda.

Bestämmelsens tillämpningsområde överstiger vida de utpekade problem­områdena och omfattar alla 1,5 miljoner offentligt anställda. Även mindre felsteg och handlingar som inte är kopplade till myndighetsutövning kan utgöra brott.

Ett effektivt och trovärdigt straffsystem bygger på juridiska principer om att en kriminalisering ska avse ett identifierat, konkretiserat och skyddsvärt intresse. Vi menar att utredningens förslag står i strid med dessa principer, vilket riskerar att underminera rättssäkerheten.

Syftet med förslaget må vara vällovligt, men man missar målet. I stället för att säkerställa en rättssäker offentlig förvaltning riskerar man det motsatta. Vi ser allvarliga konsekvenser som i förlängningen drabbar medborgarna: 

• Förvärrad osäkerhets- och tystnadskultur. När även bagatellartade fel i tjänsten kan leda till brottsanklagelser finns risk att tjänstemän drar sig för att påtala brister och larma om missförhållanden. Detta på grund av rädslan att i samband med det själv bli föremål för granskning eller anklagelser. Brottet missbruk av offentlig ställning öppnar också upp för möjlighet till påtryckningar som påverkar tjänstemännens förutsättningar att utföra sitt jobb.
• Längre handläggningstider och minskad effektivitet. Rädsla för att göra felförlänger beslutsprocessen ochkan leda till längre handläggningstider. Det kan också öka regelstyrning och detalj­reglering, eftersom risken att straffas ökar behovet av detaljerade riktlinjer. 
• Större svårigheter att rekrytera och behålla medarbetare. I verksamheter med redan utmanande och svåra arbetsuppgifter riskerar ett utökat straffrättsligt ansvar att göra det mindre attraktivt att arbeta inom offentlig förvaltning. 
• En ökad belastning på rättsväsendet. Redan i dag avskrivs årligen tusentals anmälningar om tjänstefel av åklagare för att de saknar substans eller avser ringa brott som inte omfattas av straffansvar. Utredningens förslag om ”missbruk av offentlig ställning” riskerar att leda till att betydligt fler ogrundade anmälningar och icke straffvärda handlingar måste hanteras av rättsväsendet.