Tidöregeringens retorik och politik har bidragit till en omvittnad tystnadskultur inom staten. Myndighetsanställda påstås ha en egen agenda och motarbeta regeringens politik. De beskrivs som inkompetenta och långsamma och i vissa fall onödiga.  Att följa regelverket tolkas som obstruktion och intresset för att höra deras expertutlåtanden verkar vara obefintligt.

Anställda inom våra svenska myndigheter vågar inte längre säga vad de tycker. I en kommande rapport från Fackförbundet ST svarar nästan hälften, 46 procent, av medlemmarna att de inte vågar uttrycka kritik av rädsla för negativa konsekvenser.

”Framför man kritik vet man att man inte får någon löneförhöjning det året.” säger en statsanställd till journalisten Jan Scherman, som publicerat citatet i en krönika i Aftonbladet. Och det är bara ett exempel av många. 

Myndighetsanställda är i allt högre grad satta att kontrollera – men de ska också kontrolleras. Lagar om att ange papperslösa och skärpta straff för fel som begås av offentliganställda ska säkerställa att inga fel begås. Men lagarna bygger snarare på misstro och misstänksamhet än på evidens om att omfattande felaktigheter faktiskt begås. 

Den berömda svenska tilliten till samhället, institutioner och varandra – det som hittills varit en svensk framgångsfaktor – är satt under press. 

När civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin sedan på X angriper Fackförbundet ST för att delta i en manifestation arrangerad av bland andra Akademikerförbundet SSR och Vision, mot regeringens lagförslag om att sätta 13-åringar i fängelse, är det ett tydligt tecken på att regeringen inte inser sitt ansvar för att värna Sveriges grundläggande fri- och rättigheter.

Vi som oberoende fackförbund som inte alls är beroende av maktens enskilda ministrar behöver inte vara rädda för svartmålandet. Betydligt mycket värre är det när enskilda tjänstemän i staten angrips, anklagas för aktivism och hotas till tystnad. De, som för sin karriär, sitt levebröd och sin yrkesstolthet är beroende av förtroendet från sin egen politiska ledning. För dem blir det här ett angrepp på grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Att svartmålning används som ett medvetet retoriskt grepp för att underminera meningsmotståndare är ett mönster vi känner igen från auktoritära stater. Att misstänkliggöra och sprida konspirationsteorier är farligt. Det förgiftar det öppna samhället och omöjliggör konstruktiva samtal. Demokratin som statsskick måste vårdas. Dit hör bland annat yttrande- och demonstrationsfriheten, pressfriheten, majoritetens omsorg om minoriteten, civilsamhällets möjligheter att verka, kunskap och fakta som underlag för politiska beslut, statsmaktens omsorg om rättsstatens principer. En regering har makten till låns av folket. Hur man förvaltar det stora förtroendet är avgörande för vilken framtid vi som nation går till mötes.  Vi tror på, och arbetar för, det demokratiska samhället. Låt oss göra det tillsammans!

Tidöregeringens retorik och politik har bidragit till en omvittnad tystnadskultur inom staten. Myndighetsanställda påstås ha en egen agenda och motarbeta regeringens politik. De beskrivs som inkompetenta och långsamma och i vissa fall onödiga.  Att följa regelverket tolkas som obstruktion och intresset för att höra deras expertutlåtanden verkar vara obefintligt.

Anställda inom våra svenska myndigheter vågar inte längre säga vad de tycker. I en kommande rapport från Fackförbundet ST svarar nästan hälften, 46 procent, av medlemmarna att de inte vågar uttrycka kritik av rädsla för negativa konsekvenser.

”Framför man kritik vet man att man inte får någon löneförhöjning det året.” säger en statsanställd till journalisten Jan Scherman, som publicerat citatet i en krönika i Aftonbladet. Och det är bara ett exempel av många. 

Myndighetsanställda är i allt högre grad satta att kontrollera – men de ska också kontrolleras. Lagar om att ange papperslösa och skärpta straff för fel som begås av offentliganställda ska säkerställa att inga fel begås. Men lagarna bygger snarare på misstro och misstänksamhet än på evidens om att omfattande felaktigheter faktiskt begås. 

Den berömda svenska tilliten till samhället, institutioner och varandra – det som hittills varit en svensk framgångsfaktor – är satt under press. 

När civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin sedan på X angriper Fackförbundet ST för att delta i en manifestation arrangerad av bland andra Akademikerförbundet SSR och Vision, mot regeringens lagförslag om att sätta 13-åringar i fängelse, är det ett tydligt tecken på att regeringen inte inser sitt ansvar för att värna Sveriges grundläggande fri- och rättigheter.

Vi som oberoende fackförbund som inte alls är beroende av maktens enskilda ministrar behöver inte vara rädda för svartmålandet. Betydligt mycket värre är det när enskilda tjänstemän i staten angrips, anklagas för aktivism och hotas till tystnad. De, som för sin karriär, sitt levebröd och sin yrkesstolthet är beroende av förtroendet från sin egen politiska ledning. För dem blir det här ett angrepp på grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Att svartmålning används som ett medvetet retoriskt grepp för att underminera meningsmotståndare är ett mönster vi känner igen från auktoritära stater. Att misstänkliggöra och sprida konspirationsteorier är farligt. Det förgiftar det öppna samhället och omöjliggör konstruktiva samtal. Demokratin som statsskick måste vårdas. Dit hör bland annat yttrande- och demonstrationsfriheten, pressfriheten, majoritetens omsorg om minoriteten, civilsamhällets möjligheter att verka, kunskap och fakta som underlag för politiska beslut, statsmaktens omsorg om rättsstatens principer. En regering har makten till låns av folket. Hur man förvaltar det stora förtroendet är avgörande för vilken framtid vi som nation går till mötes.  Vi tror på, och arbetar för, det demokratiska samhället. Låt oss göra det tillsammans!