På måndag inleds huvudförhandlingen i målet där Fackförbundet ST har stämt staten för hur arbetsgivaren Energimyndigheten i april 2024 hanterade vår medlem ”rebellmamman”. Den uppmärksammade berättelsen om hennes uppsägning på Energimyndigheten har kretsat kring ämnen som klimatengagemang, anställningstrygghet, säkerhetsklassning, synen på civil olydnad, och eventuellt ministerstyre.

Men för Fackförbundet ST handlar det först och främst om de grundläggande rättigheterna yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vi menar att Energimyndigheten har brutit mot det skydd som finns såväl i den svenska grundlagen som i Europakonventionen, och som garanterar rätten för alla människor att uttrycka sin mening, privat såväl som i offentligheten. Den rätten har förvägrats vår medlem ”rebellmamman” av hennes arbetsgivare, och det är vad domstolen har att ta ställning till.

Man får och kan tycka olika om klimatfrågan, om civil olydnad, vilket parti man ska rösta på eller för den delen vilken fotbollsklubb som är bäst. Det sistnämnda är faktiskt inte helt oväsentligt i detta sammanhang – låt oss återkomma till det. Yttrandefriheten och meddelarfriheten omfattar även statligt anställda, det är en grundläggande förutsättning för en rättssäker, professionell, ickekorrupt och demokratisk förvaltning.

Fallet med rebellmamman är viktigt inte bara för henne personligen utan för alla som arbetar för staten. I Fackförbundet ST:s aktuella rapport ”Tyst stat” har över 20 000 statligt anställda ST-medlemmar svarat på frågan om det finns en tystnadskultur på arbetsplatsen. Tre av tio svarar ja. Nästan hälften uppger att de avstår från att framföra kritik av rädsla för negativa konsekvenser. Rädslan handlar både om att yttra åsikter på jobbet, men också åsikter om själva jobbet. Det framgår också tydligt att på vissa myndigheter är det problematiskt att vara öppen med sitt privata engagemang eller sina egna politiska åsikter. Det gäller i synnerhet myndigheter som ofta hamnar i blickfånget för beskyllningar om ”myndighetsaktivism”, som till exempel Sida, Regeringskansliet, och Migrationsverket. Att anklagelser om påstådd aktivism fälls i debatten påverkar naturligtvis viljan att våga prata om sina egna engagemang än mer.

I det sammanhanget är det intressant att notera att Naturvårdsverket, vars medarbetare också fått utstå kritik från politiska beslutsfattare, uppvisar motsatta siffror. Där anses taket vara högt och tillåtande, och tystnadskulturen väsentligt mindre utbredd. Men där finns också en ledning som varit tydlig med att det ju är så det ska vara.

När det skapas en osäkerhet kring vad som är acceptabelt att tycka och sägas, utvecklas en förödande tystnadskultur. När osäkerheten och rädslan dessutom underblåses av politiker som öppet visar sin misstro och vädrar kritik mot såväl enskilda anställda som hela myndigheter, då riskeras tilltron till vårt samhällsskick. En tyst stat med medarbetare som inte vågar, och inte heller tillåts, vara öppna med sina privata åsikter eller sitt privata engagemang är en farlig stat.

Rebellmamman har använt sin rätt att engagera sig i en legitim politisk fråga. Vi anser att hennes arbetsgivare straffar henne för det, för att det av någon anledning ogillas av chefer och politisk ledning. Det handlar alltså om hennes åsikter, inte fysiska handlingar. Hon har uttryckt stöd för klimatrörelsen Extinction Rebellion som ibland begår civil olydnad. Arbetsgivaren menar att hennes åsikter utgör en säkerhetsrisk. Den logiken haltar. Om deltagande i helt fredliga manifestationer om klimatfrågan ska bedömas som ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet endast för att det finns en mycket svag och indirekt koppling till andra klimataktiva som ibland kastar färg eller blir bortburna av polisen, så kommer många statliga anställda bli både tysta och rädda. Bara fantasin sätter då gränser för vem som kan vara ett säkerhetshot.

Med det resonemanget är det inte enbart klimatfrågan som det kan anses suspekt att ha åsikter om. Allt som går emot den för stunden gällande politiken riskerar då att tas som inteckning för att utgöra en säkerhetsrisk, och alla som låter sig involveras är därmed opålitliga. Att demonstrera mot att 13-åringar ska sättas i fängelse, gå i ett förstamajtåg, eller propagera för vindkraft. Eller för den delen helt förment opolitiska handlingar som att gå och titta på en allsvensk fotbollsmatch. För sympatiserar du med någon av våra storstadsklubbar, kan det göra att du kopplas samman med något av dessa huligannätverk som polisen numera bedömer vara kriminella nätverk? ”Ni stod på samma läktarsektion? Ni sjöng samma ramsa?” Det låter hårdraget måhända. Men i grund och botten är det just detta som drabbat vår medlem.

Så kan vi inte ha det.

Därför driver vi i Fackförbundet ST det här ärendet och stämmer staten – inte bara för rebellmammans skull, utan för alla våra medlemmars skull som har rätt till sin yttrandefrihet, sin åsiktsfrihet och sin demonstrationsfrihet. Sådant som utmärker ett demokratiskt samhälle.

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet. 

På måndag inleds huvudförhandlingen i målet där Fackförbundet ST har stämt staten för hur arbetsgivaren Energimyndigheten i april 2024 hanterade vår medlem ”rebellmamman”. Den uppmärksammade berättelsen om hennes uppsägning på Energimyndigheten har kretsat kring ämnen som klimatengagemang, anställningstrygghet, säkerhetsklassning, synen på civil olydnad, och eventuellt ministerstyre.

Men för Fackförbundet ST handlar det först och främst om de grundläggande rättigheterna yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Vi menar att Energimyndigheten har brutit mot det skydd som finns såväl i den svenska grundlagen som i Europakonventionen, och som garanterar rätten för alla människor att uttrycka sin mening, privat såväl som i offentligheten. Den rätten har förvägrats vår medlem ”rebellmamman” av hennes arbetsgivare, och det är vad domstolen har att ta ställning till.

Man får och kan tycka olika om klimatfrågan, om civil olydnad, vilket parti man ska rösta på eller för den delen vilken fotbollsklubb som är bäst. Det sistnämnda är faktiskt inte helt oväsentligt i detta sammanhang – låt oss återkomma till det. Yttrandefriheten och meddelarfriheten omfattar även statligt anställda, det är en grundläggande förutsättning för en rättssäker, professionell, ickekorrupt och demokratisk förvaltning.

Fallet med rebellmamman är viktigt inte bara för henne personligen utan för alla som arbetar för staten. I Fackförbundet ST:s aktuella rapport ”Tyst stat” har över 20 000 statligt anställda ST-medlemmar svarat på frågan om det finns en tystnadskultur på arbetsplatsen. Tre av tio svarar ja. Nästan hälften uppger att de avstår från att framföra kritik av rädsla för negativa konsekvenser. Rädslan handlar både om att yttra åsikter på jobbet, men också åsikter om själva jobbet. Det framgår också tydligt att på vissa myndigheter är det problematiskt att vara öppen med sitt privata engagemang eller sina egna politiska åsikter. Det gäller i synnerhet myndigheter som ofta hamnar i blickfånget för beskyllningar om ”myndighetsaktivism”, som till exempel Sida, Regeringskansliet, och Migrationsverket. Att anklagelser om påstådd aktivism fälls i debatten påverkar naturligtvis viljan att våga prata om sina egna engagemang än mer.

I det sammanhanget är det intressant att notera att Naturvårdsverket, vars medarbetare också fått utstå kritik från politiska beslutsfattare, uppvisar motsatta siffror. Där anses taket vara högt och tillåtande, och tystnadskulturen väsentligt mindre utbredd. Men där finns också en ledning som varit tydlig med att det ju är så det ska vara.

När det skapas en osäkerhet kring vad som är acceptabelt att tycka och sägas, utvecklas en förödande tystnadskultur. När osäkerheten och rädslan dessutom underblåses av politiker som öppet visar sin misstro och vädrar kritik mot såväl enskilda anställda som hela myndigheter, då riskeras tilltron till vårt samhällsskick. En tyst stat med medarbetare som inte vågar, och inte heller tillåts, vara öppna med sina privata åsikter eller sitt privata engagemang är en farlig stat.

Rebellmamman har använt sin rätt att engagera sig i en legitim politisk fråga. Vi anser att hennes arbetsgivare straffar henne för det, för att det av någon anledning ogillas av chefer och politisk ledning. Det handlar alltså om hennes åsikter, inte fysiska handlingar. Hon har uttryckt stöd för klimatrörelsen Extinction Rebellion som ibland begår civil olydnad. Arbetsgivaren menar att hennes åsikter utgör en säkerhetsrisk. Den logiken haltar. Om deltagande i helt fredliga manifestationer om klimatfrågan ska bedömas som ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet endast för att det finns en mycket svag och indirekt koppling till andra klimataktiva som ibland kastar färg eller blir bortburna av polisen, så kommer många statliga anställda bli både tysta och rädda. Bara fantasin sätter då gränser för vem som kan vara ett säkerhetshot.

Med det resonemanget är det inte enbart klimatfrågan som det kan anses suspekt att ha åsikter om. Allt som går emot den för stunden gällande politiken riskerar då att tas som inteckning för att utgöra en säkerhetsrisk, och alla som låter sig involveras är därmed opålitliga. Att demonstrera mot att 13-åringar ska sättas i fängelse, gå i ett förstamajtåg, eller propagera för vindkraft. Eller för den delen helt förment opolitiska handlingar som att gå och titta på en allsvensk fotbollsmatch. För sympatiserar du med någon av våra storstadsklubbar, kan det göra att du kopplas samman med något av dessa huligannätverk som polisen numera bedömer vara kriminella nätverk? ”Ni stod på samma läktarsektion? Ni sjöng samma ramsa?” Det låter hårdraget måhända. Men i grund och botten är det just detta som drabbat vår medlem.

Så kan vi inte ha det.

Därför driver vi i Fackförbundet ST det här ärendet och stämmer staten – inte bara för rebellmammans skull, utan för alla våra medlemmars skull som har rätt till sin yttrandefrihet, sin åsiktsfrihet och sin demonstrationsfrihet. Sådant som utmärker ett demokratiskt samhälle.

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet.