Finansministern har meddelat att reformutrymmet är 80 miljarder och nu rullas budgetnyheterna ut. I vanlig ordning kommer miljoner och miljarder att annonseras som satsningar på olika myndigheter. Då gäller det att som lyssnare inte trilla i fällan och låta sig luras.

För samtidigt som satsningar görs dras pengarna åt när det kommer till den viktigaste resursen – personalen.

Sedan 90-talskrisen har alla regeringar – oavsett politisk färg – dragit ned på anslagen som går till löner på myndigheter. Åtgärden har det byråkratiska namnet produktivitetsavdraget och innebär att staten låtit bli att öka lönekostnaderna i takt med resten av samhället. Därför tvingas myndigheterna minska antalet anställda om inte lönerna i staten ska halka efter resten av arbetsmarknaden.

Maskerade neddragningar 

Ett tydligt exempel hittar vi hos Arbetsförmedlingen. Arbetslösheten är skyhög i Sverige och häromdagen aviserade regeringen att Arbetsförmedlingen nästa år föreslås få 100 miljoner kronor för att förbättra matchningen och öka kontrollen av arbetssökande. En rad ministrar och en Sverigedemokrat stod i det där pressrummet och meddelade nöjt att mer pengar till myndigheten kommer ge större möjligheter att korta människors tid i arbetslöshet.

Problemet är att Arbetsförmedlingens anslag inte ökar med 100 miljoner nästa år. Produktivitetsavdraget gör att pengarna till löner minskar med drygt 65 miljoner kronor. ”En stark satsning” sa de i pressrummet. En otillräcklig satsning och falsk marknadsföring säger vi.

Med ett reformutrymme på 80 miljarder borde regeringen kunna göra väsentligt mycket mer. De  skulle kunna presentera satsningar som faktiskt är ambitionshöjande åtgärder och inte drunknar i produktivitetsavdragets stelbenta effektiviseringshets.

En aktiv arbetsmarknadspolitik

När det gäller just arbetslösheten sätter regeringen uppenbarligen sitt hopp till att konjunkturvändningen ska sköta mycket av jobbet. Saken är att en stor del av de arbetssökande står långt ifrån arbetsmarknaden och snarare än skattesänkningar behöver aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Nu presenteras satsningar på utbildning och det behövs, men långtidsarbetslösa är också i behov av kontinuerlig kontakt med en arbetsförmedlare som kan ge råd och stöd - till exempel när det kommer till val av utbildning.

Det behövs helt enkelt en mer aktiv arbetsmarknadspolitik för att rusta de arbetssökande så att de kan söka rätt utbildning och ta de jobb som finns, hellre än bidragstak eller att få arbetsförmedlare att ”effektivisera sitt arbete”.

Om regeringen menar allvar med att få ner arbetslösheten behövs en reell satsning så att Arbetsförmedlingen återigen kan få möjlighet att ha lokal anknytning med närvaro där jobben finns, det vill säga runtom i hela landet.

Som det största fackförbundet på Arbetsförmedlingen vet vi att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen med nedskärningar och sparkrav. Att arbetsförmedlare nu till och med tvingas logga sina toabesök visar att viljan att effektivisera har slagit över åt helt fel håll.

Problemet finns på fler områden än hos Arbetsförmedling – kriminalvårdare kan inte ta hand om fler intagna utan risk för mer hot och våld, åklagare kan inte skynda på utredningar utan att rättssäkerheten hotas. De ständiga osthyvlarna och tumskruvarna får konsekvenser och alla vi som tar del av samhällsservicen blir förlorare.

Finansministern har meddelat att reformutrymmet är 80 miljarder och nu rullas budgetnyheterna ut. I vanlig ordning kommer miljoner och miljarder att annonseras som satsningar på olika myndigheter. Då gäller det att som lyssnare inte trilla i fällan och låta sig luras.

För samtidigt som satsningar görs dras pengarna åt när det kommer till den viktigaste resursen – personalen.

Sedan 90-talskrisen har alla regeringar – oavsett politisk färg – dragit ned på anslagen som går till löner på myndigheter. Åtgärden har det byråkratiska namnet produktivitetsavdraget och innebär att staten låtit bli att öka lönekostnaderna i takt med resten av samhället. Därför tvingas myndigheterna minska antalet anställda om inte lönerna i staten ska halka efter resten av arbetsmarknaden.

Maskerade neddragningar 

Ett tydligt exempel hittar vi hos Arbetsförmedlingen. Arbetslösheten är skyhög i Sverige och häromdagen aviserade regeringen att Arbetsförmedlingen nästa år föreslås få 100 miljoner kronor för att förbättra matchningen och öka kontrollen av arbetssökande. En rad ministrar och en Sverigedemokrat stod i det där pressrummet och meddelade nöjt att mer pengar till myndigheten kommer ge större möjligheter att korta människors tid i arbetslöshet.

Problemet är att Arbetsförmedlingens anslag inte ökar med 100 miljoner nästa år. Produktivitetsavdraget gör att pengarna till löner minskar med drygt 65 miljoner kronor. ”En stark satsning” sa de i pressrummet. En otillräcklig satsning och falsk marknadsföring säger vi.

Med ett reformutrymme på 80 miljarder borde regeringen kunna göra väsentligt mycket mer. De  skulle kunna presentera satsningar som faktiskt är ambitionshöjande åtgärder och inte drunknar i produktivitetsavdragets stelbenta effektiviseringshets.

En aktiv arbetsmarknadspolitik

När det gäller just arbetslösheten sätter regeringen uppenbarligen sitt hopp till att konjunkturvändningen ska sköta mycket av jobbet. Saken är att en stor del av de arbetssökande står långt ifrån arbetsmarknaden och snarare än skattesänkningar behöver aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Nu presenteras satsningar på utbildning och det behövs, men långtidsarbetslösa är också i behov av kontinuerlig kontakt med en arbetsförmedlare som kan ge råd och stöd - till exempel när det kommer till val av utbildning.

Det behövs helt enkelt en mer aktiv arbetsmarknadspolitik för att rusta de arbetssökande så att de kan söka rätt utbildning och ta de jobb som finns, hellre än bidragstak eller att få arbetsförmedlare att ”effektivisera sitt arbete”.

Om regeringen menar allvar med att få ner arbetslösheten behövs en reell satsning så att Arbetsförmedlingen återigen kan få möjlighet att ha lokal anknytning med närvaro där jobben finns, det vill säga runtom i hela landet.

Som det största fackförbundet på Arbetsförmedlingen vet vi att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen med nedskärningar och sparkrav. Att arbetsförmedlare nu till och med tvingas logga sina toabesök visar att viljan att effektivisera har slagit över åt helt fel håll.

Problemet finns på fler områden än hos Arbetsförmedling – kriminalvårdare kan inte ta hand om fler intagna utan risk för mer hot och våld, åklagare kan inte skynda på utredningar utan att rättssäkerheten hotas. De ständiga osthyvlarna och tumskruvarna får konsekvenser och alla vi som tar del av samhällsservicen blir förlorare.