Domen i målet om den så kallade rebellmamman var svårtolkad. Enligt tingsrätten gjorde Energimyndigheten både rätt och fel i ärendet med den säkerhetsklassade tjänsten och det privata klimat­engagemanget. Därmed besvarades aldrig frågan om vad en statsanställd egentligen har rätt att tycka och göra på sin fritid. Därför har Fackförbundet ST nu beslutat att överklaga domen till Arbetsdomstolen.

Ärendet med rebellmamman har skapat rubriker ända sedan Energimyndigheten beslutade att stänga av en anställd från hennes säkerhetsklassade provanställning på grund av klimatengagemang och sedan avsluta anställningen.

Diskussionerna har gått höga och ofta kommit att handla om klimataktivismens vara eller icke vara, snarare än den grundläggande frågan: vad har en statligt anställd rätt att tycka och tänka? Och vad får en statsanställd egentligen göra på sin fritid? Och vem bestämmer det?

Det är självklart att vissa statliga tjänster måste vara säkerhets­klassade. Det är också självklart att de blir fler och att säkerhets­klassningen skärps i tider av geopolitisk osäkerhet. Fackförbundet ST välkomnar en ordning som minimerar risken för att våra medlemmar utsätts för otillbörlig påverkan.

Men ska man inte kunna engagera sig i samhällsfrågor om man har en säkerhetsklassad tjänst? Innebär det verkligen en säkerhetspolitisk risk att demonstrera för klimatet? Och i så fall – hur då? Hade ett samhälls­engagemang i en annan fråga bedömts på samma sätt?

Handlar det om en reell risk eller handlar det egentligen om den ökande misstron mot statstjänstemän som vi sett prov på i så många andra sammanhang? Den misstro som gör gällande att den som jobbar för staten inte kan skilja på det privata och det professionella? Att myndighets­anställda har en egen agenda som driver dem i deras yrkesutövning?

Fackförbundet ST ser med oro på den utveckling som vår statsförvaltning just nu genomgår. Den svenska tilltron till myndigheter har varit en framgångssaga, och har utmärkt oss internationellt. Det har tjänat oss väl att vi förlitat oss på våra statstjänstemän. De är satta att göra ett jobb och det ingår i själva uppdraget att kunna anpassa sig efter den rådande politiken– oavsett den egna personliga uppfattningen.

Den svenska förvaltningsmodellen bygger på myndigheternas oberoende och opolitiska statstjänstemän. Politiker styr genom lagar, budgetinstruktioner och regleringsbrev. Myndigheterna ska ha ett relativt oberoende som bygger på eftertanke och saklig prövning där medborgarna kan förvänta sig rättssäkerhet och lika behandling. Det ska inte spela någon roll vem du är eller vem du känner – alla är lika inför lagen.

Därför driver Fackförbundet ST frågor om att rekryteringar ska följa lagen om offentlig anställning och inte annonseras via lappar i receptionen och att politik aldrig ska ligga till grund för lönesättning, som i fallet när Regeringskansliets anställda särskilt skulle premieras för att de jobbade med Tidöavtalets frågor.

Ett led i det arbetet – att värna och stärka den svenska förvaltnings­modellen och våra medlemmars ställning som opolitiska tjänstemän – är att utmana synen på vad som utgör ett hot mot Sveriges säkerhet. Det måste vara tydligt för alla vad som gäller, och det måste vara konsekvent. Likhet inför lagen måste gälla och besluten om säkerhetsklassning kan inte vara godtyckliga.

I allt för många fall är bedömningarna om säkerhetsklassning hemliga, och med dagens regelverk inte heller möjliga att överklaga. Men just i fallet med rebellmamman har skriverierna och diskussionerna varit både omfattande och offentliga – till och med vår civilförsvars­minister har varit ute och kommenterat.

Det ger oss en unik möjlighet att diskutera tillämpningen av säkerhetsklassning. Och det är nödvändigt. Bedömningarna blir allt oftare godtyckliga och våra medlemmar är osäkra på vad som egentligen utgör en säkerhetsrisk.

Vi har ett starkt skydd för grundläggande fri- och rättigheter i Sverige. Vår yttrandefrihet och demonstrations­frihet är grundlagsfästa och gäller alla. Trots det är det många av våra medlemmar som i dag inte vågar nyttja sina rättigheter. Statsanställda undviker att skriva under upprop, delta i demonstrationer och bli medlemmar i politiska partier.

Vår medlem skötte sitt arbete utan anmärkning. Hon deltog i fredliga demonstrationer, sjöng och virkade halsdukar för klimatet. Det utgjorde en säkerhetsrisk, enligt Energimyndigheten. Tingsrätten höll med och ansåg det rimligt att provanställningen därför inte övergick i en tillsvidareanställning. I den delen bedömdes inte hennes fri- och rättigheter vara kränkta. Det gjorde de däremot i och med att hon i förtid stängdes av från sin provanställning.

Svårtolkat? Ja, lite. Och definitivt ett skäl att pröva saken i högre instans. Vi måste ha en tydlig praxis för vad som anses vara en säkerhetsrisk och inte. Och när det är rimligt att begränsa grundläggande fri- och rättigheter för statligt anställda.

Britta Lejon
ordförande Fackförbundet ST

Åsa Erba Stenhammar
förhandlingschef Fackförbundet ST

Domen i målet om den så kallade rebellmamman var svårtolkad. Enligt tingsrätten gjorde Energimyndigheten både rätt och fel i ärendet med den säkerhetsklassade tjänsten och det privata klimat­engagemanget. Därmed besvarades aldrig frågan om vad en statsanställd egentligen har rätt att tycka och göra på sin fritid. Därför har Fackförbundet ST nu beslutat att överklaga domen till Arbetsdomstolen.

Ärendet med rebellmamman har skapat rubriker ända sedan Energimyndigheten beslutade att stänga av en anställd från hennes säkerhetsklassade provanställning på grund av klimatengagemang och sedan avsluta anställningen.

Diskussionerna har gått höga och ofta kommit att handla om klimataktivismens vara eller icke vara, snarare än den grundläggande frågan: vad har en statligt anställd rätt att tycka och tänka? Och vad får en statsanställd egentligen göra på sin fritid? Och vem bestämmer det?

Det är självklart att vissa statliga tjänster måste vara säkerhets­klassade. Det är också självklart att de blir fler och att säkerhets­klassningen skärps i tider av geopolitisk osäkerhet. Fackförbundet ST välkomnar en ordning som minimerar risken för att våra medlemmar utsätts för otillbörlig påverkan.

Men ska man inte kunna engagera sig i samhällsfrågor om man har en säkerhetsklassad tjänst? Innebär det verkligen en säkerhetspolitisk risk att demonstrera för klimatet? Och i så fall – hur då? Hade ett samhälls­engagemang i en annan fråga bedömts på samma sätt?

Handlar det om en reell risk eller handlar det egentligen om den ökande misstron mot statstjänstemän som vi sett prov på i så många andra sammanhang? Den misstro som gör gällande att den som jobbar för staten inte kan skilja på det privata och det professionella? Att myndighets­anställda har en egen agenda som driver dem i deras yrkesutövning?

Fackförbundet ST ser med oro på den utveckling som vår statsförvaltning just nu genomgår. Den svenska tilltron till myndigheter har varit en framgångssaga, och har utmärkt oss internationellt. Det har tjänat oss väl att vi förlitat oss på våra statstjänstemän. De är satta att göra ett jobb och det ingår i själva uppdraget att kunna anpassa sig efter den rådande politiken– oavsett den egna personliga uppfattningen.

Den svenska förvaltningsmodellen bygger på myndigheternas oberoende och opolitiska statstjänstemän. Politiker styr genom lagar, budgetinstruktioner och regleringsbrev. Myndigheterna ska ha ett relativt oberoende som bygger på eftertanke och saklig prövning där medborgarna kan förvänta sig rättssäkerhet och lika behandling. Det ska inte spela någon roll vem du är eller vem du känner – alla är lika inför lagen.

Därför driver Fackförbundet ST frågor om att rekryteringar ska följa lagen om offentlig anställning och inte annonseras via lappar i receptionen och att politik aldrig ska ligga till grund för lönesättning, som i fallet när Regeringskansliets anställda särskilt skulle premieras för att de jobbade med Tidöavtalets frågor.

Ett led i det arbetet – att värna och stärka den svenska förvaltnings­modellen och våra medlemmars ställning som opolitiska tjänstemän – är att utmana synen på vad som utgör ett hot mot Sveriges säkerhet. Det måste vara tydligt för alla vad som gäller, och det måste vara konsekvent. Likhet inför lagen måste gälla och besluten om säkerhetsklassning kan inte vara godtyckliga.

I allt för många fall är bedömningarna om säkerhetsklassning hemliga, och med dagens regelverk inte heller möjliga att överklaga. Men just i fallet med rebellmamman har skriverierna och diskussionerna varit både omfattande och offentliga – till och med vår civilförsvars­minister har varit ute och kommenterat.

Det ger oss en unik möjlighet att diskutera tillämpningen av säkerhetsklassning. Och det är nödvändigt. Bedömningarna blir allt oftare godtyckliga och våra medlemmar är osäkra på vad som egentligen utgör en säkerhetsrisk.

Vi har ett starkt skydd för grundläggande fri- och rättigheter i Sverige. Vår yttrandefrihet och demonstrations­frihet är grundlagsfästa och gäller alla. Trots det är det många av våra medlemmar som i dag inte vågar nyttja sina rättigheter. Statsanställda undviker att skriva under upprop, delta i demonstrationer och bli medlemmar i politiska partier.

Vår medlem skötte sitt arbete utan anmärkning. Hon deltog i fredliga demonstrationer, sjöng och virkade halsdukar för klimatet. Det utgjorde en säkerhetsrisk, enligt Energimyndigheten. Tingsrätten höll med och ansåg det rimligt att provanställningen därför inte övergick i en tillsvidareanställning. I den delen bedömdes inte hennes fri- och rättigheter vara kränkta. Det gjorde de däremot i och med att hon i förtid stängdes av från sin provanställning.

Svårtolkat? Ja, lite. Och definitivt ett skäl att pröva saken i högre instans. Vi måste ha en tydlig praxis för vad som anses vara en säkerhetsrisk och inte. Och när det är rimligt att begränsa grundläggande fri- och rättigheter för statligt anställda.

Britta Lejon
ordförande Fackförbundet ST

Åsa Erba Stenhammar
förhandlingschef Fackförbundet ST