För bara några år sedan befann sig några av landets största museer i djupa kriser. Boven den gången var en dåligt konstruerad hyresmodell, som ledde till att hyrorna slog i taket samtidigt som Naturhistoriska riksmuseets tak bokstavligen rasade in.

Nu står fastigheterna och en annan dåligt konstruerad hyresmodell i centrum för en ny museikris. Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet, som ingår i Världskultur­museerna, vill säga upp sina hyreskontrakt. Armémuseum – en del av Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria – har redan valt att inte förnya sitt. De bakomliggande motiven är flera, men kraftiga (”marknadsmässiga”) hyreshöjningar från hyresvärden Statens fastighetsverk är den utlösande faktorn.

Det riktigt upprörande är inte att museerna kan komma att lämna sina lokaler. Det är att museerna tvingas till det under oordnade och oförutsägbara former. Besluten tas under press och framförallt utan att planer finns för vart verksamheterna ska ta vägen.

Förslag för framtiden saknas inte, men utöver att meningarna går isär om vilken som är den bästa vägen framåt saknas en viktig komponent i beslutsprocesserna: tid. För att komma på plats i nya lokaler behövs politiska finansieringsbeslut och, vad det verkar, nybyggnationer. Samtidigt behöver verksamheterna flytta ut redan under nästkommande år. Så snabbt maler varken riksdagens eller byggbranschens kvarnar.

Som läget ser ut idag kommer därför museerna efter 2027 att hamna på bar backe. Under flera års tid. När, eller ens om, samlingarna kommer tillgängliggöras för allmänheten igen vet ingen.

Följaktligen hänger många engagerade museianställdas framtid på en skör tråd. Världskulturmuseerna har på grund av de oförutsägbara förutsättningarna redan inlett arbetet att minska sin personalstyrka. Blir uppsägningar verklighet kommer det innebära skada för såväl de anställda som museimyndigheternas kompetens­försörjning.

Det är omöjligt att motivera det som sker från ett kulturpolitiskt perspektiv, särskilt då det inte fattats några beslut om att verksamheterna ska förändras. Att en statlig hyresvärd i praktiken slänger ut statliga museer på gatan är därför en orimlig ordning. Paradoxalt nog kan Statens fastighetsverk inte beskyllas för situationen. De agerar i linje med sitt uppdrag, att hyra ut fastigheter på marknadsmässiga villkor och att generera avkastning till staten. 

Politiken måste nu träda in i handlingarna. Här och nu behövs krisåtgärder som säkrar de hotade museernas fortsatta existens. En lösning krävs som gör att verksamheterna kan stanna kvar i nuvarande lokaler till dess att framtiden är utstakad.

För det behövs pengar. Det finns minst två framkomliga vägar i detta läge. Den mest uppenbara är att verksamheterna i nästkommande års budget ges de extra medel de behöver för att förlänga nuvarande hyreskontrakt. En alternativ lösning är att Statens fastighetsverk ges i uppdrag att temporärt sänka hyreskostnaderna, exempelvis genom att museerna ges anstånd med hyran.  

Vi väntar oss inget annat än att riksdagen och övergångs­regeringen tar sitt ansvar och löser ut den krissituation som nu uppstått. I det osäkra parlamentariska läget kan det dock krävas att nya ledare träder fram. Fackförbundet ST har därför i ett brev riktat till kulturutskottet uppmanat utskottets ledamöter att driva riksdagen, sina partier och övergångs­regeringen framför sig för att hitta en lösning för de krisande museerna.

Därefter väntar en betydligt större uppgift. Det lappande och lagande som pågått i flera decennier, där de olika hyresmodellerna har setts över flera gånger, har inte löst något. Det beror på att de problem som länge gäckat statens museer beror på själva systemet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att den dåligt fungerande hyresmarknaden för kultur­fastigheter måste avskaffas.

Statens fastighetsverk bör, istället för dagens marknadsorienterade uppdrag, få ett helhetsansvar för bevarandet av de statliga kulturfastigheterna, inklusive för att bära kostnaderna. Det skulle bespara dem den omöjliga uppgiften att räkna på hyror för lokaler som inte har en naturlig plats på den öppna hyresmarknaden. 

Framförallt skulle det göra att museerna inte längre behöver oroa sig för lokaladministration, skenande kostnader och för att bli utan tak över huvudet. Då kan de lägga all sin tid, kraft och resurser på det de är ämnade att göra: att förvalta, visa upp och föra vidare kulturarvet till kommande generationer.

Det är upp till bevis för den tillträdande regeringen, vilka det än blir. Kulturens långsiktiga överlevnad hänger på att ni prioriterar upp det kulturpolitiska uppdraget, snarare än att fortsätta offra detsamma på statskassans altare. 

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST
Anna Forslund
ordförande ST inom Kultursektorn

För bara några år sedan befann sig några av landets största museer i djupa kriser. Boven den gången var en dåligt konstruerad hyresmodell, som ledde till att hyrorna slog i taket samtidigt som Naturhistoriska riksmuseets tak bokstavligen rasade in.

Nu står fastigheterna och en annan dåligt konstruerad hyresmodell i centrum för en ny museikris. Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet, som ingår i Världskultur­museerna, vill säga upp sina hyreskontrakt. Armémuseum – en del av Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria – har redan valt att inte förnya sitt. De bakomliggande motiven är flera, men kraftiga (”marknadsmässiga”) hyreshöjningar från hyresvärden Statens fastighetsverk är den utlösande faktorn.

Det riktigt upprörande är inte att museerna kan komma att lämna sina lokaler. Det är att museerna tvingas till det under oordnade och oförutsägbara former. Besluten tas under press och framförallt utan att planer finns för vart verksamheterna ska ta vägen.

Förslag för framtiden saknas inte, men utöver att meningarna går isär om vilken som är den bästa vägen framåt saknas en viktig komponent i beslutsprocesserna: tid. För att komma på plats i nya lokaler behövs politiska finansieringsbeslut och, vad det verkar, nybyggnationer. Samtidigt behöver verksamheterna flytta ut redan under nästkommande år. Så snabbt maler varken riksdagens eller byggbranschens kvarnar.

Som läget ser ut idag kommer därför museerna efter 2027 att hamna på bar backe. Under flera års tid. När, eller ens om, samlingarna kommer tillgängliggöras för allmänheten igen vet ingen.

Följaktligen hänger många engagerade museianställdas framtid på en skör tråd. Världskulturmuseerna har på grund av de oförutsägbara förutsättningarna redan inlett arbetet att minska sin personalstyrka. Blir uppsägningar verklighet kommer det innebära skada för såväl de anställda som museimyndigheternas kompetens­försörjning.

Det är omöjligt att motivera det som sker från ett kulturpolitiskt perspektiv, särskilt då det inte fattats några beslut om att verksamheterna ska förändras. Att en statlig hyresvärd i praktiken slänger ut statliga museer på gatan är därför en orimlig ordning. Paradoxalt nog kan Statens fastighetsverk inte beskyllas för situationen. De agerar i linje med sitt uppdrag, att hyra ut fastigheter på marknadsmässiga villkor och att generera avkastning till staten. 

Politiken måste nu träda in i handlingarna. Här och nu behövs krisåtgärder som säkrar de hotade museernas fortsatta existens. En lösning krävs som gör att verksamheterna kan stanna kvar i nuvarande lokaler till dess att framtiden är utstakad.

För det behövs pengar. Det finns minst två framkomliga vägar i detta läge. Den mest uppenbara är att verksamheterna i nästkommande års budget ges de extra medel de behöver för att förlänga nuvarande hyreskontrakt. En alternativ lösning är att Statens fastighetsverk ges i uppdrag att temporärt sänka hyreskostnaderna, exempelvis genom att museerna ges anstånd med hyran.  

Vi väntar oss inget annat än att riksdagen och övergångs­regeringen tar sitt ansvar och löser ut den krissituation som nu uppstått. I det osäkra parlamentariska läget kan det dock krävas att nya ledare träder fram. Fackförbundet ST har därför i ett brev riktat till kulturutskottet uppmanat utskottets ledamöter att driva riksdagen, sina partier och övergångs­regeringen framför sig för att hitta en lösning för de krisande museerna.

Därefter väntar en betydligt större uppgift. Det lappande och lagande som pågått i flera decennier, där de olika hyresmodellerna har setts över flera gånger, har inte löst något. Det beror på att de problem som länge gäckat statens museer beror på själva systemet. Den enda rimliga slutsatsen är därför att den dåligt fungerande hyresmarknaden för kultur­fastigheter måste avskaffas.

Statens fastighetsverk bör, istället för dagens marknadsorienterade uppdrag, få ett helhetsansvar för bevarandet av de statliga kulturfastigheterna, inklusive för att bära kostnaderna. Det skulle bespara dem den omöjliga uppgiften att räkna på hyror för lokaler som inte har en naturlig plats på den öppna hyresmarknaden. 

Framförallt skulle det göra att museerna inte längre behöver oroa sig för lokaladministration, skenande kostnader och för att bli utan tak över huvudet. Då kan de lägga all sin tid, kraft och resurser på det de är ämnade att göra: att förvalta, visa upp och föra vidare kulturarvet till kommande generationer.

Det är upp till bevis för den tillträdande regeringen, vilka det än blir. Kulturens långsiktiga överlevnad hänger på att ni prioriterar upp det kulturpolitiska uppdraget, snarare än att fortsätta offra detsamma på statskassans altare. 

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST
Anna Forslund
ordförande ST inom Kultursektorn