Fackförbundet ST:s nya rapport”Sexuella trakasserier på jobbet”visar att det framför allt är unga kvinnor som jobbar i yrken med många medborgarkontakter som drabbas. Regeringen har känt till denna lucka i lagen i åtminstone fyra år, men ändå har inget hänt.

Dagens diskrimineringslag omfattar endast sexuella trakasserier på arbetsplatsen mellan anställda, chefer eller inhyrd personal. Den skyddar alltså inte mot trakasserier från tredje part, såsom kunder, medborgare, klienter, studenter eller patienter.

Om trakasserierna bedöms som hot eller våld kan de falla under arbetsmiljölagstiftningen, men gällande sexuella trakasserier från tredje part finns det ingen tydlig skyldighet för arbetsgivaren att agera eller förebygga.

Redan för fyra år sedan konstaterade den statliga utredningen ”Ett utökat skydd mot diskriminering”, att detta är en brist i dagens lagstiftning.

När förövaren inte är en chef eller kollega står vi utan verktyg för att förebygga och hantera sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Desto värre då att bland de medlemmar i Fackförbundet ST som blivit utsatta för sexuella trakasserier har en stor andel blivit det av just tredje part.

Det handlar framförallt om de som har direktkontakt med allmänheten i sitt arbete. Till exempel anställda inom spårtrafiken, inom kriminalvården och andra myndigheter med många medborgarkontakter.

Från fackligt håll gör det att vi inte kan driva tvister och arbetsgivare saknar lagkrav på att förebygga och hantera sexuella trakasserier från kunder, klienter och andra utomstående.

Och det är sannerligen inget marginellt problemet. Vår rapport visar att mer än var tredje kvinna anställd i spårtrafiken anger att de blivit utsatta för sexuella trakasserier.

Endast i omkring hälften av fallen är detta något som kan hanteras enligt diskrimineringslagen på arbetsplatsen, då det handlar om trakasserier mellan anställda.

I nästan hälften av fallen är det i stället trakasserier från tredje part, från resenärer eller kunder, och som alltså lämnas utan åtgärd så länge det inte rör sig om reella hot eller våld.

Även Diskrimineringsombudsmannen (DO) har påtalat bristen i diskrimineringslagen när det gäller trakasserier från tredje part. Så vi har ett utbrett problem, vi har identifierat luckan i lagen, då borde väl lösningen finnas nära till hands? 

Tydligen inte. 

För trots att vi har en regering som mer än något annat vill utmärka sig inom brottsbekämpning och trots att det finns ett utredningsförslag till ny diskrimineringslag så har inget hänt på fyra år. Utredningen samlar damm på Rosenbad.

Vår rapport visar att kvinnor mellan 18 och 29 år upplever större utsatthet på jobbet när det kommer till konflikter, trakasserier och kränkningar. De vågar i lägre utsträckning än andra framföra kritik eller önskemål internt om hur verksamheter fungerar.

Därför skulle unga kvinnor tjäna mest på att ställa krav på arbetsgivaren att motverka att sexuella trakasserier från tredje part sker på arbetsplatsen.

Det är hög tid att regeringen slutar nonchalera unga kvinnors utsatthet. Vi behöver en ny diskrimineringslag som täpper till luckan i lagen. Vad väntar regeringen på? Ge oss verktygen att skapa ett arbetsliv fritt från sexuella trakasserier.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Artikeln publicerades först i Aftonbladet.  

Fackförbundet ST:s nya rapport”Sexuella trakasserier på jobbet”visar att det framför allt är unga kvinnor som jobbar i yrken med många medborgarkontakter som drabbas. Regeringen har känt till denna lucka i lagen i åtminstone fyra år, men ändå har inget hänt.

Dagens diskrimineringslag omfattar endast sexuella trakasserier på arbetsplatsen mellan anställda, chefer eller inhyrd personal. Den skyddar alltså inte mot trakasserier från tredje part, såsom kunder, medborgare, klienter, studenter eller patienter.

Om trakasserierna bedöms som hot eller våld kan de falla under arbetsmiljölagstiftningen, men gällande sexuella trakasserier från tredje part finns det ingen tydlig skyldighet för arbetsgivaren att agera eller förebygga.

Redan för fyra år sedan konstaterade den statliga utredningen ”Ett utökat skydd mot diskriminering”, att detta är en brist i dagens lagstiftning.

När förövaren inte är en chef eller kollega står vi utan verktyg för att förebygga och hantera sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Desto värre då att bland de medlemmar i Fackförbundet ST som blivit utsatta för sexuella trakasserier har en stor andel blivit det av just tredje part.

Det handlar framförallt om de som har direktkontakt med allmänheten i sitt arbete. Till exempel anställda inom spårtrafiken, inom kriminalvården och andra myndigheter med många medborgarkontakter.

Från fackligt håll gör det att vi inte kan driva tvister och arbetsgivare saknar lagkrav på att förebygga och hantera sexuella trakasserier från kunder, klienter och andra utomstående.

Och det är sannerligen inget marginellt problemet. Vår rapport visar att mer än var tredje kvinna anställd i spårtrafiken anger att de blivit utsatta för sexuella trakasserier.

Endast i omkring hälften av fallen är detta något som kan hanteras enligt diskrimineringslagen på arbetsplatsen, då det handlar om trakasserier mellan anställda.

I nästan hälften av fallen är det i stället trakasserier från tredje part, från resenärer eller kunder, och som alltså lämnas utan åtgärd så länge det inte rör sig om reella hot eller våld.

Även Diskrimineringsombudsmannen (DO) har påtalat bristen i diskrimineringslagen när det gäller trakasserier från tredje part. Så vi har ett utbrett problem, vi har identifierat luckan i lagen, då borde väl lösningen finnas nära till hands? 

Tydligen inte. 

För trots att vi har en regering som mer än något annat vill utmärka sig inom brottsbekämpning och trots att det finns ett utredningsförslag till ny diskrimineringslag så har inget hänt på fyra år. Utredningen samlar damm på Rosenbad.

Vår rapport visar att kvinnor mellan 18 och 29 år upplever större utsatthet på jobbet när det kommer till konflikter, trakasserier och kränkningar. De vågar i lägre utsträckning än andra framföra kritik eller önskemål internt om hur verksamheter fungerar.

Därför skulle unga kvinnor tjäna mest på att ställa krav på arbetsgivaren att motverka att sexuella trakasserier från tredje part sker på arbetsplatsen.

Det är hög tid att regeringen slutar nonchalera unga kvinnors utsatthet. Vi behöver en ny diskrimineringslag som täpper till luckan i lagen. Vad väntar regeringen på? Ge oss verktygen att skapa ett arbetsliv fritt från sexuella trakasserier.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Artikeln publicerades först i Aftonbladet.