Hur länge ska kvinnor behöva vänta på rättvisa löner?
Publicerad: 2020-09-16
Diskrimineringslagens krav blir ett slag i luften när arbetsgivarna kan strunta i att följa den utan att det får konsekvenser, skriver Brita Lejon, förbundsordförande ST.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor kvarstår. Lika lön, för lika och likvärdigt arbete oavsett kön borde vara en självklarhet i Sverige i dag. Men så ser det inte ut, inte ens för dem som har staten som arbetsgivare.
Så här kan det inte fortsätta, vi behöver ett regelverk som tvingar arbetsgivarna att arbeta med frågan och se till att man har en jämställd lönepolitik.
Fackförbundet ST menar därför att diskrimineringslagen måste göras om.
En enkät bland Fackförbundet ST:s förtroendevalda visar att utvecklingen mot jämställda löner har stannat av.
En femtedel av våra företrädare på statliga myndigheter runt om i landet svarar att deras arbetsgivare fortfarande inte följer lagens krav på årlig lönekartläggning.
Detta trots den uppmärksamhet som frågan fått det senaste året.
Att arbetsgivare kan agera på detta sätt samtidigt som kvinnor i det som brukar kallas världens mest jämställda land i snitt tjänar 3 900 kronor mindre i månaden än män är inget annat än ett svek mot de kvinnliga anställda.
Så varför går utvecklingen så långsamt?
Ett av de viktigaste instrumenten för att utjämna löneskillnaderna mellan könen är att det görs lönekartläggningar och åtgärdsplaner på arbetsplatserna.
För det är nämligen så att om ingen lönekartläggning görs så vet vi inte hur situationen ser ut. Och när lönekartläggning görs upptäcks – och åtgärdas – osakliga löneskillnader.
Diskrimineringslagen säger att lönekartläggning ska göras varje år och att den ska göras i dialog med de fackliga organisationerna.
Lika lön, för lika och likvärdigt arbete oavsett kön borde vara en självklarhet i Sverige i dag. Men så ser det inte ut, inte ens för dem som har staten som arbetsgivare
Men tidningen Publikts kartläggning visar att endast fem av de 30 största myndigheterna följer diskrimineringslagens krav på årlig lönekartläggning.
Det innebär att mer än hälften av kvinnorna i staten finns på en arbetsplats där det saknas aktivt arbete med jämställda löner.
Vi har ingen anledning att tro att det ser bättre ut i den privata sektorn.
Men var det inte ett krav att arbetsgivarna skulle göra lönekartläggning?
Jo, men lagens krav blir ett slag i luften när arbetsgivarna kan strunta i att följa den utan att det får konsekvenser.
Sedan Nämnden mot diskriminering bildades 2010 har de endast fattat två beslut om vite. Övriga fall har lösts genom att arbetsgivaren lovat att bättra sig i framtiden, om så bara en enstaka gång.
I teorin har vi alltså ett starkt skydd mot diskriminering i Sverige, men i praktiken fungerar inte det viktiga förebyggande arbetet.
Vi tror inte att det var lagstiftarens vilja att diskrimineringslagen skulle vara en lag som arbetsgivare kan förhålla sig till som vore den frivillig.
Därför har vi tre förslag på hur lagen kan förbättras:
- Stärk arbetsgivarens skyldighet att samverka.
Diskrimineringslagen behöver förstärkas med en tydligare skyldighet att samverka med facket. Inför en skadeståndssanktionerad förhandlingsskyldighet för arbetsgivare med förebild i regleringen i medbestämmandelagen (MBL). - Skärp sanktionsmöjligheterna.
Nämnden mot diskriminering kan i dag bara förelägga om vite och uppmana arbetsgivaren att rätta sig framöver. Det räcker inte. Det behövs tydligare tidsgränser för när arbetet ska vara genomfört. - Underlätta för parterna att teckna kollektivavtal.
Arbetsgivare och fackförbund är vana att på andra områden ta ansvar och hitta smarta gemensamma lösningar. Genom avtal kan fack och arbetsgivare enas om hur det förebyggande arbetet mot diskriminering ska gå till och anpassa det till förutsättningarna på arbetsplatsen. Då skulle diskrimineringsarbetet dessutom kunna följas upp av hundratusentals fackligt förtroendevalda istället för den handfull handläggare Diskrimineringsombudsmannen har till sitt förfogande.
Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST