Den rädslan bygger på den föreslagna angiverilagen. Förslaget är alltså ännu inte lag, men ändå är konsekvenserna redan påtagliga. Rädslan har fått människor att avstå från vård som är avgörande för deras egen och deras barns hälsa.

För en kvinna som saknar personnummer men väljer vården, väntar ett annat scenario: Kort efter att det nyfödda barnet fötts ägnar sig barnmorskan åt den obligatoriska administrationen. En uppgift är att skicka i väg en födelseanmälan till Skatteverket. Det är av vikt för att barnet ska få en juridisk identitet och rättigheter. Men när Skatteverket omfattas av informationsskyldigheten används uppgifterna för att identifiera en mor som vistas i landet utan tillstånd.

Konsekvensen blir att det nyfödda barnet blir den som ofrivilligt anger sin egen förälder. Ett nyfött barn ska mötas av skydd och omsorg, inte användas som ett verktyg för myndighetskontroll.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. En lag som riskerar att göra nyfödda barn till ofrivilliga angivare av sina egna föräldrar lever inte upp till den principen.

Det här är ett av de tydligaste exemplen på lagens konsekvenser, men inte det enda. Förslaget har därför kritiserats av fackförbund, myndigheter, vårdprofessioner, universitet, jurister, människorättsorganisationer och barnrättsorganisationer.

Kritiken handlar inte om migrationspolitik. Den handlar om rättssäkerhet, tillit till samhället och skyddet för barn.

I ett samhälle sker myndighetsutövning i samverkan med såväl andra myndigheter som med civilsamhället. För Försäkringskassan, som också skulle omfattas av informationsplikten, försvåras samverkan med kommuner och regioner.

Lagen bygger nämligen på att så kallad sidoinformation ska kunna delas mellan myndigheter. Uppgifter som samlats in för ett syfte kan användas i helt andra sammanhang än när personen ursprungligen sökte hjälp. Den som arbetar på Försäkringskassan kan därför tvingas vidareförmedla information som kommer från vård, skola, hemtjänst eller socialtjänst. Det gör det svårt eller direkt omöjligt att bygga de tillitsfulla relationer som är avgörande för att kunna utföra uppdraget.

För att förstå de vidare konsekvenserna av en sådan bestämmelse behöver föreställningen om vem som är papperslös nyanseras. En förälder kan ha uppehållstillstånd medan den andra är papperslös och barnen är medborgare. Hur ska en pappa våga söka sjukpenning efter en arbetsplatsolycka om han vet att hans fru kan riskera att bli utvisad till följd av kontakten med Försäkringskassan?

När människor inte längre vet vilka konsekvenser en kontakt med det offentliga samhället kan få urholkas tilliten och beteenden förändras. Människor avstår från att söka vård, gravida kvinnor uteblir från kontroller. Föräldrar undviker kontakt med myndigheter. Barn riskerar att inte få den vård eller det stöd de behöver.

Det är inte spekulationer, utan välkända effekter när människor upplever att samhällsfunktioner används för kontroll i stället för stöd. Vi riskerar att förlora tilliten till samhällets mest grundläggande institutioner.

2024 lyfte vi fram tre skäl till att lagförslaget måste stoppas. De skälen kvarstår:

Lagen skulle strida mot mänskliga rättigheter, inte minst mot barnkonventionen. Den skulle skada tilliten i samhället, både mellan individ och stat och mellan människor. Lagen skulle också i grunden förändra vårt samhälles syn på människors lika värde – även om vissa yrkesgrupper undantas från lagen.

Riksdagen har fortfarande möjlighet att välja en annan väg. Vi uppmanar därför riksdagens ledamöter att rösta nej till angiverilagen.

SKRIBENTERNA

Eva Nordlund är förbundsordförande för Svenska Barnmorskeförbundet.

Hannah Laustiola är generalsekreterare för Läkare i Världen.

Heike Erkers är förbundsordförande för Akademikerförbundet SSR.

Elin Wernquist är generalsekreterare för Barnrättsbyrån.

Anna Troberg är förbundsordförande för Fackförbundet DIK.

Britta Lejon är förbundsordförande för Fackförbundet ST.

Markus Henriksson är ordförande för Flyktinggruppernas Riksråd.

Emma Henriksson är generalsekreterare för Famna.

Petter Skogar är vd för Fremia.

Cecilia Winberg är förbundsordförande för Fysioterapeuterna.

Jacob Lind är ordförande för IMER-förbundet.

Kerstin Wiström är ordförande för Logopedförbundet.

Hanna Kataoka är ordförande för Läkarförbundet.

Kristina Taylor är ordförande för Psykologförbundet.

Lovise Brade är förbundsordförande för RFSL.

Elias Fjellander är förbundsordförande för RFSL Ungdom.

Oili Dahl är ordförande för Svensk Sjuksköterskeförening.

Veronica Magnusson är förbundsordförande för Vision.

Den rädslan bygger på den föreslagna angiverilagen. Förslaget är alltså ännu inte lag, men ändå är konsekvenserna redan påtagliga. Rädslan har fått människor att avstå från vård som är avgörande för deras egen och deras barns hälsa.

För en kvinna som saknar personnummer men väljer vården, väntar ett annat scenario: Kort efter att det nyfödda barnet fötts ägnar sig barnmorskan åt den obligatoriska administrationen. En uppgift är att skicka i väg en födelseanmälan till Skatteverket. Det är av vikt för att barnet ska få en juridisk identitet och rättigheter. Men när Skatteverket omfattas av informationsskyldigheten används uppgifterna för att identifiera en mor som vistas i landet utan tillstånd.

Konsekvensen blir att det nyfödda barnet blir den som ofrivilligt anger sin egen förälder. Ett nyfött barn ska mötas av skydd och omsorg, inte användas som ett verktyg för myndighetskontroll.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. En lag som riskerar att göra nyfödda barn till ofrivilliga angivare av sina egna föräldrar lever inte upp till den principen.

Det här är ett av de tydligaste exemplen på lagens konsekvenser, men inte det enda. Förslaget har därför kritiserats av fackförbund, myndigheter, vårdprofessioner, universitet, jurister, människorättsorganisationer och barnrättsorganisationer.

Kritiken handlar inte om migrationspolitik. Den handlar om rättssäkerhet, tillit till samhället och skyddet för barn.

I ett samhälle sker myndighetsutövning i samverkan med såväl andra myndigheter som med civilsamhället. För Försäkringskassan, som också skulle omfattas av informationsplikten, försvåras samverkan med kommuner och regioner.

Lagen bygger nämligen på att så kallad sidoinformation ska kunna delas mellan myndigheter. Uppgifter som samlats in för ett syfte kan användas i helt andra sammanhang än när personen ursprungligen sökte hjälp. Den som arbetar på Försäkringskassan kan därför tvingas vidareförmedla information som kommer från vård, skola, hemtjänst eller socialtjänst. Det gör det svårt eller direkt omöjligt att bygga de tillitsfulla relationer som är avgörande för att kunna utföra uppdraget.

För att förstå de vidare konsekvenserna av en sådan bestämmelse behöver föreställningen om vem som är papperslös nyanseras. En förälder kan ha uppehållstillstånd medan den andra är papperslös och barnen är medborgare. Hur ska en pappa våga söka sjukpenning efter en arbetsplatsolycka om han vet att hans fru kan riskera att bli utvisad till följd av kontakten med Försäkringskassan?

När människor inte längre vet vilka konsekvenser en kontakt med det offentliga samhället kan få urholkas tilliten och beteenden förändras. Människor avstår från att söka vård, gravida kvinnor uteblir från kontroller. Föräldrar undviker kontakt med myndigheter. Barn riskerar att inte få den vård eller det stöd de behöver.

Det är inte spekulationer, utan välkända effekter när människor upplever att samhällsfunktioner används för kontroll i stället för stöd. Vi riskerar att förlora tilliten till samhällets mest grundläggande institutioner.

2024 lyfte vi fram tre skäl till att lagförslaget måste stoppas. De skälen kvarstår:

Lagen skulle strida mot mänskliga rättigheter, inte minst mot barnkonventionen. Den skulle skada tilliten i samhället, både mellan individ och stat och mellan människor. Lagen skulle också i grunden förändra vårt samhälles syn på människors lika värde – även om vissa yrkesgrupper undantas från lagen.

Riksdagen har fortfarande möjlighet att välja en annan väg. Vi uppmanar därför riksdagens ledamöter att rösta nej till angiverilagen.

SKRIBENTERNA

Eva Nordlund är förbundsordförande för Svenska Barnmorskeförbundet.

Hannah Laustiola är generalsekreterare för Läkare i Världen.

Heike Erkers är förbundsordförande för Akademikerförbundet SSR.

Elin Wernquist är generalsekreterare för Barnrättsbyrån.

Anna Troberg är förbundsordförande för Fackförbundet DIK.

Britta Lejon är förbundsordförande för Fackförbundet ST.

Markus Henriksson är ordförande för Flyktinggruppernas Riksråd.

Emma Henriksson är generalsekreterare för Famna.

Petter Skogar är vd för Fremia.

Cecilia Winberg är förbundsordförande för Fysioterapeuterna.

Jacob Lind är ordförande för IMER-förbundet.

Kerstin Wiström är ordförande för Logopedförbundet.

Hanna Kataoka är ordförande för Läkarförbundet.

Kristina Taylor är ordförande för Psykologförbundet.

Lovise Brade är förbundsordförande för RFSL.

Elias Fjellander är förbundsordförande för RFSL Ungdom.

Oili Dahl är ordförande för Svensk Sjuksköterskeförening.

Veronica Magnusson är förbundsordförande för Vision.