Regeringen vill stärka lärosätenas autonomi och aviserade i början av året en utredning som ska se över deras organisationsformer. Men om lärosätena omvandlas till stiftelser är risken att de då blir beroende av extern finansiering. Det vore varken bra för den akademiska friheten eller för Sverige som forskningsnation, skriver företrädare för Fackförbundet ST. 

I många länder går universiteten mot mer statlig närvaro och finansiering, inte mindre. På EU-kommissionens uppdrag 2024 utredde den förre europeiske centralbankschefen, Mario Draghi, hur EU:s konkurrenskraft kan förbättras. Han poängterade då att det offentliga stödet till forskning och innovation inom EU idag är alltför ofokuserat och fragmentiserat, och därmed ineffektivt. Istället förespråkar Draghi en politik där staterna i större utsträckning blir strategiska aktörer inom forskning och utbildning. För att inte fortsätta halka efter i den internationella konkurrensen gentemot USA och Kina handlar det både om ökade statliga resurser och om att staten tar en mer aktiv roll.

Sverige går dock i motsatt riktning. Förslag att omvandla universitet och högskolor från statliga myndigheter till stiftelser har väckt en intensiv debatt. Idén är inte ny, utan fördes fram i motioner från Moderaterna redan under 1980-talet (1). Förslaget fick aldrig gehör på grund av en stark tradition av statligt huvudmannaskap.

Det senaste initiativet att se över lärosätenas organisationsformer har drivits av Liberalerna som menar att den statliga myndighetsformen begränsar lärosätenas autonomi genom detaljstyrning och överdriven byråkrati. Med en förändrad organisationsform hoppas man ge universiteten större frihet att fatta egna beslut, särskilt inom forskning och internationellt samarbete.

Vi menar, i likhet med flera kritiska röster från oppositionspolitiker och akademin, att statliga lärosäten har större potential att skydda den akademiska friheten. Denna organisationsform kan samtidigt säkra offentlig insyn, rättssäkerhet och likvärdighet, exempelvis vid tjänstetillsättningar och utbildningsfrågor. Det finns en risk att en övergång till stiftelseform kan leda till ökad kommersialisering och minskad transparens. Stiftelseformen kan också öka beroendet av privata finansiärer. Vi ska inte byta risken för politisk styrning mot ett beroende av näringslivet.

Kultur och forskning har i allt högre utsträckning gjorts beroende av externa finansiärer. För akademin har det också införts interna avkastningskrav. Ett extremt exempel är Akademiska Hus AB, som ska drivas affärsmässigt och generera avkastning. Resultatet har blivit en ständig dränering av resurser från universitetens kärnverksamhet. Kristina Persdotter påpekar i en rapport om reformbehov inom högre utbildning, att vi sett en ”svältkur” av högskoleutbildningen, ”där resurserna till högskoleutbildning har gröpts ur år för år och Sverige lägger betydligt mindre resurser på högre utbildning än genomsnittet i EU och OECD”.

nom forskningen görs stora satsningar. Men istället för att erbjuda stabil och långsiktig finansiering av våra universitet och högskolor kanaliseras satsningarna huvudsakligen via externa forskningsfinansiärer. Konkurrens och marknadslogik genomsyrar hela strukturen. Detta kombineras med en politisk detaljstyrning av medelstilldelningen som blir alltmer uttalad.

Offentliga universitet säkrar bred tillgång till högre utbildning, vilket främjar social rörlighet och arbetsmarknadsförsörjning. De utgör viktiga kunskapscentra och regionala utvecklingsaktörer. Statliga lärosäten står för en stor del av grundforskningen och driver ofta de långsiktiga, riskfyllda projekt som industrin inte är villiga att finansiera. Det leder både till banbrytande forskningsresultat och möjligheter till en spill over-effekt på innovation. Inom den statliga sektorn finns också potential för långsiktigt hållbar finansiering. En sådan bör kombineras med en hög nivå av transparens och insyn, något som den offentligrättsliga associationsformen säkerställer.

I boken Bringing the State Back In (från 1985) blickar ledande forskare framåt, mot ett paradigmskifte då staten återinförs som en stark och autonom aktör i ekonomiska, politiska och sociala samhällsprocesser. Det var inte riktigt vad som hände just då i Sverige och andra västländer. Inom många samhällsområden fick i stället en marknadsliberal politik allt starkare fäste. Nu kommer fakturan för detta, i form av ekonomisk nedgång och försämrad global position inom forskning och innovation.

Att analysera associationsformer för att säkra akademisk frihet och autonomi för högskolan är bra. Det behövs reformer som skyddar lärosätena från politiker som inte längre respekterar principen om armslängds avstånd. Men det är inte en privatisering vi behöver. En vidare analys av den här frågan behöver vara öppen för staten som en garant för akademisk frihet, rättssäkerhet, transparens och likvärdighet i anställnings- och utbildningsfrågor.

Med rätt reformer kan forskning och utbildning hållas fri från direkt politisk och ekonomisk styrning även i en statlig organisationsform. Det finns potential för ett långsiktigt finansieringssystem som garanterar såväl forskningens som utbildningens kvalitet och frihet. Om vi vill värna välfärdsstatens framtida utveckling är statens roll och den offentliga finansieringen strategiskt viktig.

Regeringen vill stärka lärosätenas autonomi och aviserade i början av året en utredning som ska se över deras organisationsformer. Men om lärosätena omvandlas till stiftelser är risken att de då blir beroende av extern finansiering. Det vore varken bra för den akademiska friheten eller för Sverige som forskningsnation, skriver företrädare för Fackförbundet ST. 

I många länder går universiteten mot mer statlig närvaro och finansiering, inte mindre. På EU-kommissionens uppdrag 2024 utredde den förre europeiske centralbankschefen, Mario Draghi, hur EU:s konkurrenskraft kan förbättras. Han poängterade då att det offentliga stödet till forskning och innovation inom EU idag är alltför ofokuserat och fragmentiserat, och därmed ineffektivt. Istället förespråkar Draghi en politik där staterna i större utsträckning blir strategiska aktörer inom forskning och utbildning. För att inte fortsätta halka efter i den internationella konkurrensen gentemot USA och Kina handlar det både om ökade statliga resurser och om att staten tar en mer aktiv roll.

Sverige går dock i motsatt riktning. Förslag att omvandla universitet och högskolor från statliga myndigheter till stiftelser har väckt en intensiv debatt. Idén är inte ny, utan fördes fram i motioner från Moderaterna redan under 1980-talet (1). Förslaget fick aldrig gehör på grund av en stark tradition av statligt huvudmannaskap.

Det senaste initiativet att se över lärosätenas organisationsformer har drivits av Liberalerna som menar att den statliga myndighetsformen begränsar lärosätenas autonomi genom detaljstyrning och överdriven byråkrati. Med en förändrad organisationsform hoppas man ge universiteten större frihet att fatta egna beslut, särskilt inom forskning och internationellt samarbete.

Vi menar, i likhet med flera kritiska röster från oppositionspolitiker och akademin, att statliga lärosäten har större potential att skydda den akademiska friheten. Denna organisationsform kan samtidigt säkra offentlig insyn, rättssäkerhet och likvärdighet, exempelvis vid tjänstetillsättningar och utbildningsfrågor. Det finns en risk att en övergång till stiftelseform kan leda till ökad kommersialisering och minskad transparens. Stiftelseformen kan också öka beroendet av privata finansiärer. Vi ska inte byta risken för politisk styrning mot ett beroende av näringslivet.

Kultur och forskning har i allt högre utsträckning gjorts beroende av externa finansiärer. För akademin har det också införts interna avkastningskrav. Ett extremt exempel är Akademiska Hus AB, som ska drivas affärsmässigt och generera avkastning. Resultatet har blivit en ständig dränering av resurser från universitetens kärnverksamhet. Kristina Persdotter påpekar i en rapport om reformbehov inom högre utbildning, att vi sett en ”svältkur” av högskoleutbildningen, ”där resurserna till högskoleutbildning har gröpts ur år för år och Sverige lägger betydligt mindre resurser på högre utbildning än genomsnittet i EU och OECD”.

nom forskningen görs stora satsningar. Men istället för att erbjuda stabil och långsiktig finansiering av våra universitet och högskolor kanaliseras satsningarna huvudsakligen via externa forskningsfinansiärer. Konkurrens och marknadslogik genomsyrar hela strukturen. Detta kombineras med en politisk detaljstyrning av medelstilldelningen som blir alltmer uttalad.

Offentliga universitet säkrar bred tillgång till högre utbildning, vilket främjar social rörlighet och arbetsmarknadsförsörjning. De utgör viktiga kunskapscentra och regionala utvecklingsaktörer. Statliga lärosäten står för en stor del av grundforskningen och driver ofta de långsiktiga, riskfyllda projekt som industrin inte är villiga att finansiera. Det leder både till banbrytande forskningsresultat och möjligheter till en spill over-effekt på innovation. Inom den statliga sektorn finns också potential för långsiktigt hållbar finansiering. En sådan bör kombineras med en hög nivå av transparens och insyn, något som den offentligrättsliga associationsformen säkerställer.

I boken Bringing the State Back In (från 1985) blickar ledande forskare framåt, mot ett paradigmskifte då staten återinförs som en stark och autonom aktör i ekonomiska, politiska och sociala samhällsprocesser. Det var inte riktigt vad som hände just då i Sverige och andra västländer. Inom många samhällsområden fick i stället en marknadsliberal politik allt starkare fäste. Nu kommer fakturan för detta, i form av ekonomisk nedgång och försämrad global position inom forskning och innovation.

Att analysera associationsformer för att säkra akademisk frihet och autonomi för högskolan är bra. Det behövs reformer som skyddar lärosätena från politiker som inte längre respekterar principen om armslängds avstånd. Men det är inte en privatisering vi behöver. En vidare analys av den här frågan behöver vara öppen för staten som en garant för akademisk frihet, rättssäkerhet, transparens och likvärdighet i anställnings- och utbildningsfrågor.

Med rätt reformer kan forskning och utbildning hållas fri från direkt politisk och ekonomisk styrning även i en statlig organisationsform. Det finns potential för ett långsiktigt finansieringssystem som garanterar såväl forskningens som utbildningens kvalitet och frihet. Om vi vill värna välfärdsstatens framtida utveckling är statens roll och den offentliga finansieringen strategiskt viktig.