Knappt har bläcket hunnit torka på utredningen som föreslår sänkt straffbarhetsålder till 14 år, så går regeringen ut och aviserar att de vill gå ett steg längre. 13 år är nu tänkt att vara den ålder där fängelsestraff blir möjligt för de grövsta brotten.

Eftersom regeringen inte kan luta sig mot någon forskning som säger att detta är lösningen för att få bukt med gängvåld och beställningsmord utförda av barn, så är det tämligen tydligt att förslaget som läggs är resultatet av ett vindkänsligt regeringsfinger som hålls upp i den snålblåsande straffrättsliga vinden. Det är signalvärdet som är huvudpoängen.

Det är ytterligt tragiskt och bekymmersamt att barn involveras i organiserad brottslighet och utnyttjas för att begå allvarliga brott. Att det behövs politiska beslut om genomgripande åtgärder för att hejda utvecklingen med gängkriminella som utnyttjar minderåriga för att begå de grövsta brotten är självklart. Men att sätta barn i fängelse bör dock inte vara en av dem.

Men vad ska vi göra då med barn som skjuter och mördar?” är frågan som i olika formuleringar flyger runt i samhällsdebatten. Den hörs från såväl ansvariga politiker som famlar efter argument för hårdare tag, som allmänheten som vill känna sig trygg på gator och i hem och tappat tron på att samhällets sociala institutioner förmår hantera problemet. Men det finns en annan väg att gå än att låta hämndinstinkten styra samhällets respons.

Svaret finns i insikten att barn som begår grova brott både är förövare och i en utsatt position som brottsoffer. Samhällets respons måste svara mot bägge rollerna, med ett rättssystem som utformas med särskild hänsyn till barns sårbarhet, utvecklingsnivå och behov av rehabilitering snarare än bestraffning. Det är där de politiska besluten behövs. När samhället har misslyckats i de enskilda fallen och omgivningen uppgivet konstaterar att ”vi såg problemen redan för flera år sedan”, innebär det inte att ansatsen att rehabilitera barn som begår grova brott är fel. Det är precis tvärtom.

Knappt har bläcket hunnit torka på utredningen som föreslår sänkt straffbarhetsålder till 14 år, så går regeringen ut och aviserar att de vill gå ett steg längre. 13 år är nu tänkt att vara den ålder där fängelsestraff blir möjligt för de grövsta brotten.

Eftersom regeringen inte kan luta sig mot någon forskning som säger att detta är lösningen för att få bukt med gängvåld och beställningsmord utförda av barn, så är det tämligen tydligt att förslaget som läggs är resultatet av ett vindkänsligt regeringsfinger som hålls upp i den snålblåsande straffrättsliga vinden. Det är signalvärdet som är huvudpoängen.

Det är ytterligt tragiskt och bekymmersamt att barn involveras i organiserad brottslighet och utnyttjas för att begå allvarliga brott. Att det behövs politiska beslut om genomgripande åtgärder för att hejda utvecklingen med gängkriminella som utnyttjar minderåriga för att begå de grövsta brotten är självklart. Men att sätta barn i fängelse bör dock inte vara en av dem.

Men vad ska vi göra då med barn som skjuter och mördar?” är frågan som i olika formuleringar flyger runt i samhällsdebatten. Den hörs från såväl ansvariga politiker som famlar efter argument för hårdare tag, som allmänheten som vill känna sig trygg på gator och i hem och tappat tron på att samhällets sociala institutioner förmår hantera problemet. Men det finns en annan väg att gå än att låta hämndinstinkten styra samhällets respons.

Svaret finns i insikten att barn som begår grova brott både är förövare och i en utsatt position som brottsoffer. Samhällets respons måste svara mot bägge rollerna, med ett rättssystem som utformas med särskild hänsyn till barns sårbarhet, utvecklingsnivå och behov av rehabilitering snarare än bestraffning. Det är där de politiska besluten behövs. När samhället har misslyckats i de enskilda fallen och omgivningen uppgivet konstaterar att ”vi såg problemen redan för flera år sedan”, innebär det inte att ansatsen att rehabilitera barn som begår grova brott är fel. Det är precis tvärtom.