Sverige har allt att vinna på en väl fungerande arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik. Det var tyvärr väldigt länge sedan vi hade det så. Arbetslösheten är hög, långtidsarbetslösheten har bitit sig fast. Företag och verksamheter i offentlig sektor har svårt att få tag i rätt kompetens. Både nuvarande och tidigare regeringar är ansvariga för dagens tillkortakommanden.

Arbetsförmedlingen har förändrats i grunden på senare år. Budgetnedskärningar och Januariavtalets privatiseringsreform ändrade förutsättningarna drastiskt. Sedan 2019 har en våg av kontorsnedläggningar skett och fler än var fjärde medarbetare har fått sluta. Idag finns Arbetsförmedlingen i färre än var tredje kommun. Parallellt har en stor digital omställning gjorts. Det fysiska mötet med arbetssökande har satts på undantag. Privata aktörer har tagit över ansvaret för allt fler som står utanför arbetsmarknaden.

Idag är den strukturella arbetslösheten, som beror på obalans mellan arbetstagarnas kompetenser och arbetsgivarnas krav, svensk arbetsmarknads stora problem. Det är därför särskilt problematiskt att de som står långt från arbetsmarknaden också drabbats extra hårt av omdaningen av Arbetsförmedlingen. De behöver i regel något helt annat än digitala möten och generiskt stöd via privata leverantörer.

Det vet vi med säkerhet, eftersom vi frågat de som verkligen vet: arbetssökande respektive anställda på Arbetsförmedlingen. Svaren ger en tämligen unison bild av en arbetsmarknadspolitisk verksamhet med stora utvecklingsbehov.

Arbetssökande vill ha ett bättre och mer individanpassat stöd. Det finns en stor efterfrågan på de idag sällsynta fysiska mötena liksom ett uppdämt behov av en personlig och kontinuerlig kontakt. Att bli runtbollad som idag stjälper snarare än hjälper de arbetssökande. Likaså gör de många och ofta krångliga kontrollkraven. Dagens upplägg där piskan är viktigare än moroten upplevs som hämmande.

Arbetsförmedlarna å sin sida upplever sig sakna såväl faktiska verktyg att erbjuda som förutsättningar att möta de arbetssökande på ett bra sätt. Hälften av de anställda vid myndigheten uppger att stödet som ges till arbetssökande inte är likvärdigt. Sammantaget pekar svaren i en tydlig riktning. Stödet behöver utvecklas om de arbetssökandes behov ska tillfredsställas och den strukturella arbetslösheten tryckas tillbaka.

Tidigare insatser, mer tid per sökande, mer kontinuitet och möjligheter till individanpassning behövs. För att möjliggöra det måste arbetsförmedlarna träffa de arbetssökande mer, vilket förutsätter att myndighetens lokala närvaro blir bättre. Dessutom behöver arbetsmarknadsinsatserna bli både fler och bättre anpassade för målgrupperna, exempelvis för arbetssökande med språksvårigheter.

Regeringens nuvarande arbetslinje, med hårdare krav och sämre ersättningar, framstår utifrån vår undersökning som önsketänkande. Varken Arbetsförmedlingens anställda eller de arbetssökande tror på konceptet. Hur det skulle hjälpa de som står långt från arbetsmarknaden står skrivet i stjärnorna. Vid det här laget är det också tydligt att privata aktörer inte har värst mycket att erbjuda dem heller.

Trots erfarenheterna finns det fortfarande de som argumenterar för att Arbetsförmedlingen ska begränsas till bara ett kontrollorgan. Då bör man betänka att närmare relationer mellan anställda och arbetssökande, som bygger tillit och förtroende, skulle förbättra förutsättningarna för och öka regelefterlevnaden. Det handlar inte om antingen kontroll eller stöd, utan både och.

Om det är något vi lärt oss är det att politiken framåt måste titta mindre på sin ideologiska kompass och lyssna betydligt mer på experterna. De som gör jobbet och forskningen är tämligen överens om att det är just det vi pekar på som behövs.

För att kunna göra skillnad för de arbetssökande behöver Arbetsförmedlingen fyra saker.

1.Större handlingsutrymme. Myndighetens kompetens och kännedom om arbetsmarknaden behöver användas mer i utformningen av verksamheten. Då behöver regeringen styra myndigheten med mer långsiktighet och förtroende.

2. Låt myndigheten återta kontrollen. Fler privata aktörer är inte svaret på de brådskande behoven. Den självklara vägen framåt är att regeringen ger Arbetsförmedlingen ökat mandat att avgöra när, var och på vilka villkor det bäst lämpar sig att använda privata aktörer.

3. Bättre förutsättningar. Verksamheten behöver bli mer personalintensiv. Myndigheten har genom den omorganisation som inletts under året tagit steg i denna riktning. Men för att löpa linan ut behövs betydande investeringar framåt.

4. Tillgång till fler och bättre insatser. Åtgärder behövs för att öka utbudet av befintliga arbetsmarknadsinsatser och att anpassa och utveckla nya. Vad gäller anpassningar finns exempelvis stora behov för arbetssökande med språksvårigheter och kort utbildningsbakgrund. 

Om Sverige ska ta krafttag mot arbetslösheten behöver Arbetsförmedlingen ställas om efter de faktiska behoven. Näringslivet, som skriker efter kompetens, behöver det. Samhällsekonomin, som förlorar på att arbetskraften inte får ut sin potential, behöver det. Framförallt: alla de människor som inget hellre vill än att ha en meningsfull sysselsättning behöver det.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Sverige har allt att vinna på en väl fungerande arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik. Det var tyvärr väldigt länge sedan vi hade det så. Arbetslösheten är hög, långtidsarbetslösheten har bitit sig fast. Företag och verksamheter i offentlig sektor har svårt att få tag i rätt kompetens. Både nuvarande och tidigare regeringar är ansvariga för dagens tillkortakommanden.

Arbetsförmedlingen har förändrats i grunden på senare år. Budgetnedskärningar och Januariavtalets privatiseringsreform ändrade förutsättningarna drastiskt. Sedan 2019 har en våg av kontorsnedläggningar skett och fler än var fjärde medarbetare har fått sluta. Idag finns Arbetsförmedlingen i färre än var tredje kommun. Parallellt har en stor digital omställning gjorts. Det fysiska mötet med arbetssökande har satts på undantag. Privata aktörer har tagit över ansvaret för allt fler som står utanför arbetsmarknaden.

Idag är den strukturella arbetslösheten, som beror på obalans mellan arbetstagarnas kompetenser och arbetsgivarnas krav, svensk arbetsmarknads stora problem. Det är därför särskilt problematiskt att de som står långt från arbetsmarknaden också drabbats extra hårt av omdaningen av Arbetsförmedlingen. De behöver i regel något helt annat än digitala möten och generiskt stöd via privata leverantörer.

Det vet vi med säkerhet, eftersom vi frågat de som verkligen vet: arbetssökande respektive anställda på Arbetsförmedlingen. Svaren ger en tämligen unison bild av en arbetsmarknadspolitisk verksamhet med stora utvecklingsbehov.

Arbetssökande vill ha ett bättre och mer individanpassat stöd. Det finns en stor efterfrågan på de idag sällsynta fysiska mötena liksom ett uppdämt behov av en personlig och kontinuerlig kontakt. Att bli runtbollad som idag stjälper snarare än hjälper de arbetssökande. Likaså gör de många och ofta krångliga kontrollkraven. Dagens upplägg där piskan är viktigare än moroten upplevs som hämmande.

Arbetsförmedlarna å sin sida upplever sig sakna såväl faktiska verktyg att erbjuda som förutsättningar att möta de arbetssökande på ett bra sätt. Hälften av de anställda vid myndigheten uppger att stödet som ges till arbetssökande inte är likvärdigt. Sammantaget pekar svaren i en tydlig riktning. Stödet behöver utvecklas om de arbetssökandes behov ska tillfredsställas och den strukturella arbetslösheten tryckas tillbaka.

Tidigare insatser, mer tid per sökande, mer kontinuitet och möjligheter till individanpassning behövs. För att möjliggöra det måste arbetsförmedlarna träffa de arbetssökande mer, vilket förutsätter att myndighetens lokala närvaro blir bättre. Dessutom behöver arbetsmarknadsinsatserna bli både fler och bättre anpassade för målgrupperna, exempelvis för arbetssökande med språksvårigheter.

Regeringens nuvarande arbetslinje, med hårdare krav och sämre ersättningar, framstår utifrån vår undersökning som önsketänkande. Varken Arbetsförmedlingens anställda eller de arbetssökande tror på konceptet. Hur det skulle hjälpa de som står långt från arbetsmarknaden står skrivet i stjärnorna. Vid det här laget är det också tydligt att privata aktörer inte har värst mycket att erbjuda dem heller.

Trots erfarenheterna finns det fortfarande de som argumenterar för att Arbetsförmedlingen ska begränsas till bara ett kontrollorgan. Då bör man betänka att närmare relationer mellan anställda och arbetssökande, som bygger tillit och förtroende, skulle förbättra förutsättningarna för och öka regelefterlevnaden. Det handlar inte om antingen kontroll eller stöd, utan både och.

Om det är något vi lärt oss är det att politiken framåt måste titta mindre på sin ideologiska kompass och lyssna betydligt mer på experterna. De som gör jobbet och forskningen är tämligen överens om att det är just det vi pekar på som behövs.

För att kunna göra skillnad för de arbetssökande behöver Arbetsförmedlingen fyra saker.

1.Större handlingsutrymme. Myndighetens kompetens och kännedom om arbetsmarknaden behöver användas mer i utformningen av verksamheten. Då behöver regeringen styra myndigheten med mer långsiktighet och förtroende.

2. Låt myndigheten återta kontrollen. Fler privata aktörer är inte svaret på de brådskande behoven. Den självklara vägen framåt är att regeringen ger Arbetsförmedlingen ökat mandat att avgöra när, var och på vilka villkor det bäst lämpar sig att använda privata aktörer.

3. Bättre förutsättningar. Verksamheten behöver bli mer personalintensiv. Myndigheten har genom den omorganisation som inletts under året tagit steg i denna riktning. Men för att löpa linan ut behövs betydande investeringar framåt.

4. Tillgång till fler och bättre insatser. Åtgärder behövs för att öka utbudet av befintliga arbetsmarknadsinsatser och att anpassa och utveckla nya. Vad gäller anpassningar finns exempelvis stora behov för arbetssökande med språksvårigheter och kort utbildningsbakgrund. 

Om Sverige ska ta krafttag mot arbetslösheten behöver Arbetsförmedlingen ställas om efter de faktiska behoven. Näringslivet, som skriker efter kompetens, behöver det. Samhällsekonomin, som förlorar på att arbetskraften inte får ut sin potential, behöver det. Framförallt: alla de människor som inget hellre vill än att ha en meningsfull sysselsättning behöver det.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST