När två blir ett…

Två myndigheter läggs ner – en ny skapas. Det förstår ju alla att det är ett jättestort arbete, som kräver stort engagemang såväl i arbetsgivar- som arbetstagarled. Två myndigheter, två orter, olika arbetssätt och olika rutiner.  Många mantimmar av arbete och resor har gått åt och ändå återstår en stor del av arbetet och färdiga – det lär vi väl aldrig bli.

Alla kollektivavtal har förlängts per ort. Det är det där med ”same, same… och business as ususal” som gäller tills nya avtal tecknas. Först ut blev traktamenten och reseersättning vid tjänsteresor och 6:e junidagen, men inget är klart och påskrivet ännu. Jämförelser av tidigare avtal på de bägge myndigheterna görs samt omvärldsanalyser av andra lärosätens och statliga myndigheters avtal.

Det är ju dessvärre inte så att allt blir bättre. I dessa ekonomiskt åtstramande tider är det svårt att få till högre ersättningar och fler förmåner. Det är heller inte utan att Arbetsgivarverkets och SUHF´s riktlinjer för arbetstid, friskvård, restid och flexibilitet lyser igenom i arbetsgivarens förslag.

I väntan på fler förslag mobiliserar vi medlemmarna. Vi rekryterar fler för att stå upp i kampen om bättre villkor för oss anställda!

Annika Aronsson
vice ordförande i avdelningsstyrelsen
ST inom universitets- och högskoleområdet,
ordförande i sektionen vid Linnéuniversitetet

Alliansen och universitetens styrning

Så då har Alliansen sagt sitt om hur universiteten och högskolorna ska styras i fortsättningen. Deras uppfattning redovisas i ett PM som skickades ut för remisshantering förra veckan till svenska universitet och högskolor och några andra instanser. Förslagen går i korthet ut på att avreglera delar av högskoleförordningen och högskolelagen. Lärosätena ska få mer att säga till om när det gäller den inre organisationen. Fakultetsnämnderna försvinner. Det enda som regeringen vill ha synpunkter på är högskolestyrelsens sammansättning, rektors uppdrag och vilket slag av vetenskaplig/konstnärlig kompetens som krävs för att vara delaktig i beslutsfattandet. Lärosätena får dessutom själva avgöra vilka beslutsorgan som ska inrättas. När det gäller miniminivån för önskad ”beslutskompetens” föreslås ribban ligga på doktorsgrad.

Fackförbundet ST gillar att lärosätena i fortsättningen ska verka inom myndighetsvärlden. Det garanterar en rad rättsäkerhetsaspekter för såväl studenter, anställda som medborgare. Men flera av förslagen väcker oro. Lärosätena består ju inte enbart av disputerade lärare. Här finns mängder av välutbildade professionella yrkeskategorier som inte ägnar sig åt forskning, utan bär upp stora delar av undervisningen eller det viktiga personalpolitiska arbetet. Jag talar om adjunkter, doktorander, förvaltningspersonal, ekonomer, jurister och många fler som måste ges rätten och möjligheten att vara med och fatta beslut.

Det handlar om delaktighet och demokrati för den enskilde men också om att värna kvaliteten på lärosätenas verksamhet. Och här kan man konstatera att förslaget om studenternas inflytande är långt ifrån tydligt och klart. Det finns alldeles för många möjligheter att runda studentkollektivet genom att hänvisa till att de får nöja sig med att bli informerade eller i bästa fall delta under samrådsliknande former.

Jag hade önskat att Alliansen hade valt en annan väg och försökt utveckla lärosätena till moderna organisationer. Det vill säga organisationer som vilar på demokratiska ideal, öppenhet och en önskan att ta tillvara alla anställdas kompetens och erfarenheter. Det lagda förslaget kan – om det missbrukas – leda till ett professorsvälde som på intet vis kan ses som ett steg i rätt riktning. Självklart ska forskarna och de utbildade lärarna bestämma när det gäller vetenskapliga spörsmål, men att bygga och driva en professionell organisation behöver så många fler slags kompetenser än dem som Alliansen pekar ut i sitt PM.

Jag kommer i egenskap av ordförande för ST inom universitet och högskolor fortsätta kämpa för ett modernt ledarskap där alla anställda och studenter ses som viktiga – för att inte säga avgörande – för hur väl lärosätena ska lyckas i framtiden.

Ing-Marie Nilsson
vice ordförande i ST och
ordförande i avdelningsstyrelsen
ST inom universitets- och högskoleområdet

Rehabilitering – av vad?

För inte så länge sedan väckte den svenska modellen beundran runt om i världen. Nu har det blivit kallare och hårdare i det gamla mönsterlandet Sverige. Och temperaturen sjunker fortfarande. Jag tänker på förändringarna i sjukförsäkringen. Den sk alliansregeringen med de ”nya moderaterna” i spetsen har under sken av omsorg och medkänsla knäsatt förändringar som ska integrera de stackars långtidssjukskrivna som drabbats av utanförskap. Under namn av rehabiliteringskedjan ska de genomgå en slags frälsning, undslippa sjukbidrag och sjukpension och åter inlemmas i arbetslivets välsignelser. I praktiken tycks det dock inte handla om de sjukas och utsattas rehabilitering, utan om de offentliga finansernas och, i förlängningen, de stackars, stackars skattebetalarna som under lång tid har fått se en alltför stor del av sina surt förvärvade slantar rinna iväg som skattekronor. Särskilt stort har lidandet varit för de arma höginkomsttagarna. Tänk dig själv hur ont det ska göra om du har en månadslön på 100 000 och sedan tvingas avstå kanske uppemot 40 000 klingande silverkronor i skatt. Här behövs rehabilitering!

På DN-debatt häromdagen (tisdagen 8 dec) framgår klart hur girigheten omsatt som politik på senare år kraftigt har ökat de ekonomiska klyftorna och urholkat tryggheten i Sverige. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste ökat sina disponibla inkomster med 88% medan de fattigaste fått nöja sig med en 15% ökning, skriver LO:s arbetslivschef Irene Wennemo och utredaren Anna Fransson. Även om skillnaden skulle bli ännu större om de senaste två åren också räknades in menar skribenterna att inte heller de socialdemokratiska regeringarna är utan ansvar för utvecklingen. De lyfter också fram att en viktig anledning till att klyftorna ökar är försämringen av trygghetssystemen. Bland de som blivit fattigare återfinns de arbetslösa, ofrivilligt deltidsarbetande och de sjuka. Samtidigt är en annan viktig anledning att inkomsttagarna med högre löner har haft en mycket bättre löneutveckling än de med låga inkomster, något jag känner igen från de lönerevisioner jag varit med om. De lågavlönade har alltså också blivit fattigare.

Bland de stora förlorarna återfinns arbetslösa, långtidssjukskrivna och sjukpensionärer. Det ska löna sig att arbeta! tycker arbetslinjens företrädare. De kunde lika gärna säga att det ska svida ordentligt i plånboken för de sjuka och för de som, oförskyllt, blivit av med sitt jobb. Som framgått av medierapporteringen på sistone räcker det i alliansregeringens Sverige inte med det fysiska och psykiska lidande som en dödlig cancer orsakar. Svider det bara tillräckligt i plånboken kommer de också tillbaka till arbetslivet. De har helt enkelt inget val. Nu ser det ut som om regeringen kommer att göra ett undantag för just denna grupp men de med hjärnblödning, MS och ALS går det nog att ”rädda från utanförskapet”!

Är detta en facklig fråga? Ja, i högsta grad! Vi ordnar inkomstförsäkringar och annat som är bra för kollektivet. Men solidariteten måste också sträcka sig utanför de egna medlemsleden. Trygghetssystemen angår oss alla ty nästa gång kan det vara du eller jag som drabbas. Ju fler som backar upp dem ju större blir tryggheten för den enskilde. I den meningen är kollektivet också alltid större än individen.

Janne Backlund, ledamot i avdelningsstyrelsen

På spaning efter den tid som flytt  – att lämna ett uppdrag (om än bara som ersättare)

Att lämna en verksamhet och att avsluta ett engagemang är inte alltid helt enkelt. Nu lämnar jag inte det lokala engagemanget så helt strandsatt känner jag mig inte. Men ändock, varför kan det ibland så svårt att inte längre förknippas med ett engagemang? Jag tror att det främst beror på två saker, åtminstone i mitt fall; nämligen mitt fackliga fokus -  att bygga ett bättre samhälle, och - den identitet som rollen som ersättare i avdelningsstyrelsen ger. Det första är ju ett utåtblickande, övergripande och vidare perspektiv och den andra faktorn handlar om min identitet och mitt förhållande till rollen. Om jag inte är en i avdelningsstyrelsen – vem är jag (eller en del av mig) då? Problemet är kanske inte stort men pockar ändå på, det handlar ju också om att hantera förändringar oavsett om de är självpåtagna eller inte.

Vad är då orsaken till att jag väljer att träda tillbaka i stället för att engagera mig mer? Svaret är ändrade levnadsförhållanden,  tid och resor. Det handlar om konsekvenser av beslut som kanske inte var så tydliga då de togs. Inte visste jag att då jag köpte en häst (och senare en till och en hund och flyttade ut på landet) att det skulle förändra mitt liv i en helt annan och ny riktning. Till detta kommer även förändrade arbetsuppgifter och vad som följer därmed. För ett par år sedan satt jag i soffan med musik på kvällarna och läste forskningsartiklar. Idag hinner jag inte en halv Kalle och Hobbe-strip förrän jag somnar. Beroende på perspektiv och professionell hemvist kan man naturligtvis se olika på detta. Vad det handlar om är prioriteringar och vad jag nu värderar mest i livet. Prioriteringar är ofrånkomliga men de minskar inte alltid värdet av det som väljs bort och det kan naturligtvis vara ett problem. Systemteoretiska forskningsartiklar som lär mig förstå, analysera och tolka världen har fortfarande ett enormt  värde för mig men någon eller några timmar på hästryggen med för- och efterarbete har åtminstone för närvarande ett större, eller snarare ett annat värde som jag idag prioriterar högre. När tiden, eller snarare tidsutrymmet i ett kortare perspektiv,  inte räcker till blir resultatet av engagemangets ofullbordan att jag sitter på min arbetsplats och känner mig positivt upplyft av att vara en i avdelningsstyrelsen samtidigt som jag åker upp till möten i Stockholm och kännner mig djupt otillräcklig. En svårhanterlig diskrepans.

En av de frågor jag brottats med under den sista tiden har varit: Varför är det så svårt med rekrytering?

Ett fackförbund är ett relationssystem, en organisation av enheter (personer, grupper) med relationer intern och externt med en orsak, ett syfte och ett mål och där de ingående delarna – åtminstone till viss del – har andra mål och syften. Det ”stora målet” kan inte vara något annat än en syntes av ingående mål och därför kan en facklig organisation kan bara byggas av lokala behov och medvetenheten och klargötandet att ett medlemskap innebär en positiv förändring för den enskilde. Om skillnaden mellan att vara facklig medlem och att inte vara det är otydlig och svår att exponera för presumtiva medlemmar innebär detta ett problem. En facklig organisation kan per definition inte vara något annat än en bottom-up-organisation. Organisationen fylls på nedifrån av nya medlemmar utifrån intresse och behov vilket i sin tur ska komma att prägla organisationen i stort. När sektionerna uppmanas från organisatoriska toppen att det behövs fler medlemmar innebär inte att det finns tydliga lokala faktorer som tydliggör vinsten och fördelarna med ett medlemskap på lokal nivå. Alla är tyvärr inte ideologer och idealister, och det gäller även oss själva. Att organisationsledningen påbjuder att vi behöver fler medlemmar betyder inget för de som inte redan är medlemmar.

Faktorer som jag tror är viktiga för locka nya medlemmar är t ex synbart bättre arbetsuppgifter, högre lön, mer inflytande…svårt alltså. Om det konkret skulle synas vad facket åstadkommer för individen så skulle medlemskapet sälja sig självt. Idag finns ingen direkt koppling mellan fackligt medlemskap och större möjlighter/högre lön utan alla får del av det facket åstadkommer, organiserad eller inte organiserad. På sitt sätt är detta naturligtvis bra, med det försvårar rekryteringsarbetet. Hur många har inte mötts av kommentarer som -  jag får samma lön oberoende om jag betalar fackavgift eller ej…. Dagens rekryteringsproblem på lokal nivå kommer av att rekryteringen initieras uppifrån utifrån ett nationellt perspektiv – vi behöver fler medlemmar för att organisationen ska kunna fortleva. Detta är lika viktigt för oss som helt ointressant för den som inte redan är medlem eller fackligt intresserad. För det lokala dagliga fackliga arbetet är några medlemmar mer eller mindre heller inget som påverkar den dagliga gärningen. Vad vi saknar är Gregory Batesons ”a difference that makes a difference”, både i rekryteringsarbetet och för den presumtiva medlemmen. Hur löser vi det? Dagens rekryteringssträvanden är alltså en top-downansats med påbud uppifrån i en organisation som per definition är bottom-upuppbyggd. Hur ska vi hantera detta? Detta är två frågor som jag tror vi måste besvara eller arbeta med om vår rekrytering ska kunna lyckas längden.

Men självfallet skall och måste vi lokalt på våra arbetsplatser ställa frågan! Vill du vara med och bygga ett bättre samhälle?

Ingvar Karlsson
ersättare i avdelningsstyrelsen
ST inom universitets- och högskoleområdet

Nytt löne- och villkorsavtal – bättre villkor?

Ett nytt avtal för våra löner och villkor ska förhandlas fram under hösten 2010 när det gamla RALS-avtalet (Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet) upphör 30 september 2010. Samtidigt kommer nya löne- och villkorsavtal att förhandlas fram för de flesta anställda, 600 avtal löper ut mellan april och november 2010.

De stora arbetsgivarorganisationerna har redan börjat föra ut budskapet om nödvändigheten av en paus för löneökningar. De vill heller inte ha centralt reglerade avtal utan vara fria att reglera dem individuellt mellan anställd och arbetsgivare. Med det menas att arbetsgivarna ska vara fria att reglera våra löner och villkor utan inblandning från de fackliga organisationerna. Dessutom kan vi på Arbetsgivarverkets hemsida, www.agv.se, läsa att särskilt arbetstidens förläggning måste anpassas till moderna krav, se ”Arbetstidspolicy för den statliga sektorn”.

Vad betyder det här för oss på högskolor och universitet som har en avsevärd ökad tillströmning av studenter? Ska vi inte få ta del av de betydande effektiviseringsvinster när i stort sett samma antal anställda har fått ett avsevärt större antal studenter att utbilda? Ska vi dessutom sänka priset på vårt arbete genom att tvingas arbeta på tider som fram till nu betraktats som obekväm och därför haft ett högre pris?

Vi har starka skäl att tro att nästa års löne- och villkorsförhandlingar kommer att bli svåra och att vi redan nu måste börja diskutera på våra arbetsplatser vad som är viktigt föra fram. TCOs förre chefsekonom, Roland Spånt, är en av många som har uppfattningen att stabila löneökningar på rimliga nivåer får igång konsumtionen och därmed produktionen. Även Konjunkturinstitutet hävdar att utan löneökningar kan antalet arbetstillfällen komma att minska. Ska ett av våra starkaste krav vara att alla ska ha en garanterad reallöneökning?

Normalt arbetar vi s.k. kontorsarbetstid 8-17, men med skrivningar i Arbetsgivarverkets ”Arbetstidspolicy för...” kan vi anta att de inte längre vill betala mer när vi utför arbete på annan, obekväm, arbetstid. Ska ett annat av våra krav vara att utveckla våra nuvarande arbetstidsavtal genom att i dem ge ökat inflytandet för medlemmar och anställda istället för att sänka priset på vårt arbete?

Det har aldrig varit så viktigt som nu, att vi tillsammans fortsätter att ställa krav på rimlig utveckling av våra löne- och villkorsavtal. För att nå det målet är det nödvändigt att alla på våra arbetsplatser har en facklig tillhörighet. Vi kan direkt mäta vår styrka, medlemsantalet, genom innehållet i våra löne- och villkorsavtal.

ST har tagit fram ett diskussionsmaterial inför Avtal 2010. Där tas en del frågeställningar upp som efter diskussion ska leda fram till vilka krav ST ska föra fram i avtalsrörelsen under 2010. Ta kontakt med ditt ST-ombud för att få hjälp komma igång med arbetsplatsdiskussioner om vilka krav som ska prioriteras i kommande lönerörelse!

Evalena Engberg
ledamot i avdelningsstyrelsen
ST inom universitets- och högskoleområdet

Kampen för ett bättre liv
- Så heter en broschyr där LO-TCO biståndsnämnd kort beskriver den svenska fackföreningsrörelsens historia. Den ger också en bakgrund till hur mycket vår egen fackliga historia har gemensamt med fackföreningsrörelsens utveckling i andra länder. Själv har jag under senvåren och sommaren funderat en hel del kring varför vi idag har så svårt att förhålla oss till vår fackliga historia och de värderingar som en gång gjorde att folk började organisera sig.

Vi vet ju alla att våra arbetsvillkor förbättras endast om vi har starka fackföreningar. Vi vet också att de största landvinningar fackföreningsrörelsen gjort har avsett allmänna krav som alla medlemmar kunde dra nytta av. Exempelvis krävde den nybildade Landsorganisationen, LO, 1898 organisations- och mötesfrihet, åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt (för män). 1929 dateras födelsen för den officiella tjänstemannarörelsen. Deras största bekymmer var sjunkande reallöner, urholkad social trygghet och förverkligandet av förhandlingsrätten. Vi vet ju alla hur det gick med de kraven på förändringar. En del löstes genom lagstiftning, andra via kollektivavtal. Det tog tid men förändringarna genomfördes och gällde så småningom samtliga medlemmar och hela arbetsmarknaden.

Summan av alla dessa framgångar skulle aldrig ha uppnåtts om var och en av arbetarna/tjänstemännen försökt förhandla för egen del. Succén handlade om att man erövrade förbättringar för alla samtidigt.

Idag kan vi säga att av ovanstående framsteg, är det bara organisations- och mötesfriheten samt allmän rösträtt som inte blivit ifrågasatta. Idag är det flera arbetsgivarorganisationer som förespråkar lönesänkning och tyvärr är det en del fackförbund som tvingats gå med på dem. Den sociala trygghet som den svenska modellens välfärdsstat byggt upp under nästan hela 1900-talet håller på att raseras av förändringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Dessutom pågår det en diskussion om kollektivavtalets fortlevnad.

Arbetsgivarverket (AgV) och SACO-S öppnade i förra löneavtalet (RALS 2007) för enskilda överenskommelser för medlemmarna, vilket varken OFR (Offentliganställdas förhandlingsråd, där ST ingår) eller SEKO gjorde. Enskilda överenskommelser betyder att medlemmar kan teckna egna avtal om förmåner med sin arbetsgivare. Problemet är att om många börjar teckna egna avtal så kommer värdet av kommande kollektivavtal att sjunka. Det blir inte lika intressant för arbetsgivaren att avtala om arbetsvillkor för ett helt kollektiv.

Många fackliga framsteg som togs under 1900-talet håller på att gå förlorade utan större diskussion eller ifrågasättande. Det är inte så att arbetstagarnas problem är några andra än de som utkristalliserades i början av förra seklet. De är dessvärre desamma. Vill du prata fackliga värderingar? Snart kommer det en inbjudan att diskutera facklig politik. Håll ögonen öppna.

Kampen för ett bättre liv fortsätter!

Alejandra Pizarro
ledamot i avdelningsstyrelsen
ST inom universitets- och högskoleområdet