Kulturpolitiskt program

ST inom kultursektorn och dess uppdrag
Medlemmarna i ST inom kultursektorn är verksamma inom det statliga kulturområdet. Avdelningens uppgift är att tillvarata deras intressen i arbetslivet, men också att påverka verksamheten vid arbetsplatserna, för att på så vis förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Allmän kulturpolitisk bakgrund
Sedan slutet av 1950-talet har staten såväl som landsting och kommun bedrivit en aktiv och expansiv kulturpolitik, grundad på ett i stora drag politiskt samförstånd om kulturens innehåll, dess strukturella uppbyggnad och allmänna mål. Anledningen till att kultur ska vara ett offentligt ansvar är medborgarnas behov av och rätt till bildning och upplevelse. Vid fördelningen av offentliga resurser ska kulturen vara tillgänglig på lika villkor för alla i samhället, där också möjligheten till utövande av kulturell verksamhet bland ej yrkesverksamma ska finnas.

Närperspektiv
I utredningen "I medborgarnas tjänst, en samlad förvaltningspolitik för staten" (SOU 1997:57) har en färdriktning för statens ansvar på olika samhällsområden och inriktning av den statliga förvaltningen angivits. Här kan man sluta sig till att de omfattande statliga nedskärningar som kännetecknat 1990-talet har upphört och en konsolidering är påbörjad. Vägledande för denna utveckling är "effektivitet" och "kvalitet", där staten ska vara väl så effektiv och hålla samma kvalitet som inom privat sektor

I utredningen "Regional framtid" (SOU 1995:27) är en av slutsatserna att ett väl tillgodosett kulturliv är en förutsättning för bl. a. industrietablering och harmonisk samhällsutveckling. Begreppen miljö och kultur ges i utredningen lika värde. Denna uppvärdering av kulturella behov går hand i hand med strukturella förändringar i samhället, där bl.a. bildningsgrad och fritid ökar.

Utifrån dessa perspektiv formulerar ST inom kultursektorn ett program för inriktningen av den statliga kulturpolitiken:

1. Målet med den statliga kulturpolitiken är att kulturen ska nå så många möjligt i samhället, oberoende av bildningsnivå, geografisk ort, kulturell bakgrund eller ålder.

Även om kulturell verksamhet ökar i samhället är bruket av kultur samtidigt begränsat i flera avseenden. Den statliga kulturen nås i varierande av grad medborgarna beroende på utbildningsnivå och bostadsort. Sålunda har t.ex. storstadsregionerna ett väsentligt större kulturutbud och det är i mindre grad tillgängligt för lågutbildade.

I vissa fall är dock denna ordning praktiskt betingad av kulturens förutsättningar. ST inom kultursektorn vill verka för en utjämning av kulturutbudet genom stärkt stöd till statliga kulturinstitutioner, men också ge möjligheter för t.ex. befolkning i glesbygd att ta del av kultur i storstadsregioner. En sund avgiftspolitik och resebidrag utgör exempel.

ST inom kultursektorn understryker behovet av bättre kunskap om publikens, framför allt den potentiella publikens, behov och intresse för olika kulturområden. Med utgångspunkt i statsförvaltningens inriktning mot "effektivitet" och "kvalitet" kan detta för kulturområdet översättas med "tillgänglighet" och "bredd". Det innebär t. ex. att arkiv och museer ska hålla sina samlingar tillgängliga i så hög grad som möjlig, och att kulturinstitutionerna ska visa ett rikt och varierat utbud av utställningar och programverksamhet.

2. Resurser till den statliga kulturverksamheten ska styras av behov, inte av det "statsfinansiella läget".

Det statliga kulturområdet har under lång tid tilldelats knappa resurser. Även om man, jämfört med andra delar av statsförvaltningen, undgått dramatiska nedskärningar ligger resurserna knappast i paritet med det höjda kulturintresse som utvecklats i samband med samhällets strukturella förändringar under senare delen av förra seklet: förhöjd bildningsgrad, ökande fritid och turism, fler pensionärer m.m.

Samtidigt har motiv för ökade resurser till kultur saknat en djupare strategi. Tvärtom har kultur ofta setts som en lyx för ett fåtal, som i praktiken har dimensionerats utifrån "det statsfinansiella läget" Kulturens ekonomiska realiteter är emellertid inte annorlunda än dem för sjukvård, skola eller äldreomsorg, där i huvudsak volymen är det som styr ekonomin.

Enligt ST inom kultursektorn skall behoven av och möjligheterna till kulturella aktiviteter styra resurserna. Det innebär att arbetstidsförkortning och liknande samhällsreformer ska kopplas till en allmän resursförstärkning av bl. a. det statliga kulturområdet. Beskattning av kultur ska återföras till kulturområdet.

3. Prissättningen av kultur

Utgångspunkten att kultur ska vara tillgänglig för alla i samhället innebär att prissättningen ska vara sådan, att exempelvis entré- och biljettpriser inte avskärmar delar av publiken eller besökarna. Det medför att nivån på självfinansiering bör ligga på en låg nivå, som inte i ökande omfattning kan användas för att möta behov av besparing eller expansion.

Vidare anser vi att ett beroende av sponsring måste begränsas, då det medför ett försämrat kulturklimat, genom begränsning och anpassning av utbudet till sponsorers intresseområden, låt vara att dessa ibland delas av publiken. Dessutom ger som konsekvens sponsring och självfinansiering risk att arbetsvillkoren blir osäkra inom det statliga kulturområdet.

4. Utvecklingen av ledarskap

Kulturområdet har inte sällan drabbats av chefsproblem. Ett generellt fel är att rekryteringen av chefer i allt för hög grad styrs av ämnesmeritering. I ST inom kultursektorn ser vi det som angeläget att ledarskapsförmåga och administrativ kompetens tillmäts avgörande betydelse vid chefstillsättning, samt att en fortlöpande chefsutbildning bedrivs.

5. Utvecklingen av medarbetare

Kulturområdet är i ständig utveckling och förändring, vilket innebär att alla medarbetare har behov av utbildning och kompetensutveckling. Här ansluter vi oss i vår uppfattning till "stafettpinne" fem i "Individen och samhället", Slutbetänkande från Arbetslivsdelegationen (SOU 1999:69).

15 juni 2001