Stinas blogg
Väldigt konstiga val
Jag har verkligen försökt att skriva om mer inspirerande ämnen men jag kommer ingen vart just nu… Det här ämnet sitter som en propp i vägen för allt annat. Jag känner en förtvivlan och maktlöshet inför det alldeles för stora antalet personer som upplever att de på något sätt blir kränkta på jobbet. En del kommer bara för att prata om en upplevelse andra behöver verkligen hjälp –nu. Jag är nog blåögd fortfarande, jag vill ju tro att människor runt mig vill mig väl. Att de som inte gillar mig bara låter mig vara. Vi behöver ju inte älska alla runt om oss men att välja att såra en annan människa är och kan aldrig vara ok. I det här inlägget använder jag mig, kanske lite slarvigt, av ordet mobbare då jag menar en person som kränker en annan fler gånger än en...
Imorgon ska jag gå till jobbet. Jag kommer antagligen längta lite. Det är kul att vara på jobbet. Arbetsuppgifterna är varierande och i varje uppgift finns olika spännande utmaningar. Men det som egentligen gör att min dag på jobbet är kul är ju alla goa kollegor. En bra dag på jobbet behöver inte betyda en dag utan problem men jag har förmånen att ingå i ett gigantiskt team som finner lösningar på alla sorter.
En bra dag är en som börjar med ett hej och ett leende från en kollega, någon kanske håller upp dörren eller hjälper mig när jag har alldeles för mycket att bära, småpratet i hissen upp ”-ha en bra dag!” Jag vet att jag mår bra när jag ger sånt här tillbaka. Att se hur glad någon blir av ett leende eller en fråga om hur den personen mår(och ja, det räknas bara om du lyssnar på svaret!).
Tänk om alla visste eller tänkte på hur mycket man kan påverka en annan person.
Leenden och glädje smittar – ingen kan väl förbli oberörd av ett leende när till och med ögonen också ler. Känslan bär man med sig länge. "Jag har blivit bekräftad och någon tycker tom att det är kul att jag är här på jobbet!" –Fantastiskt!
Tänk att något så litet kan betyda så mycket
Glädje smittar men det gör också ilska och nedstämdhet.. De små tjejer och killar jag tränar får lära sig att på plan delar vi glädje, tips och idéer. Blir man ledsen eller arg tar man tag i en ledare och pratar om det i avskildhet och de små förstår. Det är ju inte kul att bli utpekad, skälld på och kritiserad inför den grupp som ska ge en stöd och styrka.
Men även om de 6-7 åringarna förstår det kan en vuxen samtidigt gå till jobbet en morgon med avsikt att göra dagen hemsk för en annan person. Eller hur går det egentligen till? När på dygnet bestämmer man sig för att kränka en annan? På kvällen innan, på natten eller när personen står framför en? Finns det någon plan eller är det en serie impulshandlingar som kan misstas för en strategi? En person bestämmer sig att begränsa en annan genom att på olika sätt förminska denna.
Det är ju enkelt, undanhåll information, kontrollera lite för mycket, sucka vid väl valda tillfällen, himla med ögonen lite eller helt enkelt ignorera personen.
Jag googlade på ”mobbare”: En person som ofta har gott självförtroende men begränsad empati . För att uppnå sitt mål behöver denne den tysta massans hjälp. De som avstår att ingripa höjer mobbarens status.
Hur korrekt det är beskrivet vet jag inte men jag tror på delen om att mobbaren växer med andras tysta samtycke. En persons val att kränka, åter igen, men även flera andras val att inget göra åt det som de ser händer–om det nu är någon som ser något…
När vet man om man är mobbad? Det är också enkelt –när du upplever att du är det. Det spelar ingen roll om avsikten var att kränka dig utan känner du dig kränkt har du också blivit kränkt. Förhoppningsvis kan man reda ut det snabbt om det handlar om ett missförstånd. Ett tips jag fann var just att ta tag i situationen på en gång när man misstänker att man blivit särbehandlad och när man då fortfarande har ork kvar.
Det är dock inte alls så enkelt eftersom det ofta något som kommer ”krypande”. En känsla av att något inte är rätt och sen när man förstår vad som händer har känslan ätit upp all kraft och även den tro man har på sig själv. –”Vem ska då tro på mig och vem kan jag lita på?”
Jag kan planera mina veckor och månader, men en som är utsatt för mobbing räknar timmar, minuter och sekunder tills den kan lämna jobbet för dagen. Men även när man får gå hem till sitt kan man inte lämna smärtan kvar på kontoret. Den bärs ju med i allt man gör 24 timmar om dygnet. Tänk på hur den du talar med tar emot det du säger eller gör. Det betyder mer än du kanske anar.
Du kan vara den viktigaste personen i någon annans värld,
på vilket sätt bestämmer du själv.
Hur vill vi ha det på jobbet? Det är upp till oss alla att visa vad som är ok eller inte. Den som väljer att kränka en annan blir själv väldigt ensam om vi andra säger stopp i tid.
Vår arbetsgivare har det formella ansvaret för vår arbetsmiljö men om vi andra inte bidrar till att skapa en tillåtande och öppen kultur kommer inte arbetsgivaren kunna skapa någon heller.
Om du inte känner att du kan prata med din chef kan du vända dig till ett skyddsombud eller arbetsplatsombud nära dig. Ombudet kan stötta och ge råd. Ibland kan det vara viktigt att någon vet och noterar det som hänt inför de åtgärder man kan tänkas behöva ta. Det är viktigt att inte behöva vara ensam om det som händer.
Det sägs att om man särbehandlas eller mår dåligt på sin arbetsplats är det just arbetsplatsen som måste ses över och dess arbetsmiljö. Det känns logiskt då jag har svårt att tro att detta kan uppstå i ett öppet klimat.
Fortsätt att visa hur ni vill ha er arbetsplats, för alla de 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, 52 veckor om året då vi alltjämt vill kunna vara oss själva.
Ta hand om varandra och hälsa till alla.
Kommentarer
Kristina14:21 tor 6 okt 2011
Det är så sant och en så gripande beskrivning av hur det går till vid kränkning på arbetsplatsen. Jag hoppas som du att vi alla kan hjälpas åt att vara "korrekta" mot varandra. Ett leende betyder så mycket......
AnmälSofia09:57 tis 25 okt 2011
Hej Stina!
AnmälFantastiskt bra skrivet! Och du har så rätt, vi måste alla hjälpas åt att stoppa "mobbing" ute på våra arbetsplatser men även i vardagen. Det är inte alltid som mobbingen stannar på jobbet, om jag får uttrycka mig så. Det är som du skriver att det följer med individen i sin vardag. Den utsatta lever ständigt med den oron, och det kan resutera i mycket, så som sömnstörningar etc.
Tillsammans kan vi förändra, men du som individ kan med så lite som ett leende eller ett Hej förändra en hel dag för en annan.
Mycket tänkvärt!
Kram!
Stina20:33 fre 4 nov 2011
Hej, båda och tack :) Vi får ju aldrig att vi är varandras arbetsmiljö och att det vi gör alltid påverkar andra. Vore underbart att om vi alla kunde hjälpas åt vi måste börja hos oss själva, var och en. Jag tror vi grejar det -det finns många goa fina människor där ute runt oss :) -Som ni! -Kram på er!
AnmälMaja23:46 ons 23 nov 2011
På min arbetsplats är vi sex personer som mobbas av vår chef. Hennes sätt att mobba är att kalla in sina medarbetare på samtal och i enrum använda olika metoder för att få personen att må dåligt. Hon skriker och stirrar med elaka ögon. Eller skickar hon elaka mail och ifrågasätter personliga angelägenheter som hon inte har med att göra. Under samtal försöker hon få en att säga saker som hon senare kan använda emot en o senare samtal. Jag trivs mycket bra med mina arbetsuppgifter och har många trevliga arbetskamrater. Mitt jobb innebär att man inte är all tid på arbetsplatsen och det är räddningen. Brukar kolla i chefen kalender och försöka att planera min tid så att jag lägger möten när hon är på arbetsplatsen och när hon är borta passar jag på att utföra arbetsuppgifter som man måste göra på jobbet. I dagsläget är flera sjuka för att de inte orkar med denna dåliga stämning som hon sprider. Vi försöker att ställa upp för varandra men det är inte kul när de eviga samtalsämnet är just denna chef och all spekulation som råder varför är hon så här? Vad är orsaken att hon håller på med denna eviga kontroll och kränkande behandling av sin personal? Många frågor blir obesvarade och hela denna situation skapar att motivationen och orken minskar att göra ett bra jobb. Detta sker på en arbetsplats där vi har stort ansvar för de i samhället som har det tufft idag. Hur ska man orka göra ett bra jobb men denna sorts av behandling.
AnmälStina11:05 tor 8 dec 2011
Hej, Maja.
AnmälTack för att du orkar dela din historia.
Jag blir så förbannad när jag hör den!
Om jag förstår det rätt så arbetar du med att stötta andra och det första jag tänker på är att då borde ni ha den bästa arbetsmiljön själva -men jag vet att det inte behöver vara så. Jag vill inte att du ska tro att jag ger dig råd, utan mina frågor är av intresse för hur just ni hanterar situationen. Hur tar ni er igenom arbetsveckan?
Har ni talat med en annan chef om hur ni blir behandlade av er chef? Får ni något stöd? Om situationen blir så svår att dina kollegor blir sjukskrivna måste ju arbetsgivaren ta sitt ansvar och försöka få slut på hennes metoder. Har du något fackligt ombud hos dig som kan hjälpa er i kontakten med arbetsgivaren?
Tack och lov har du några delar av arbetet som fortfarande är positiva -skönt att du slipper vara i chefens närvaro hela tiden. Och hur ska man orka jobba överhuvudtaget? Det är ju en ruskigt bra fråga. Önskar att jag kunde skicka över ork till er. Hoppas verkligen att ni har andra bra chefer hos er som tillsammans med fackliga ombud kan stötta er och finna en snabb lösning på detta.
Jag önskar dig en en lugn bra dag på jobbet och tack så mycket igen.
/Stina